tisdag 5 december 2017

Inget samvete

Tyst lyssnade jag efter något som indikerade att jag hade rätt. I mörkret satt jag och bara teg. Jag hör, jag ser, jag känner. Men det räknas inte. Han hade vaknat bredvid mig.
"Varför sitter du där? Är du hög eller?" frågade han.
Jag var absolut inte hög, det visste han. Han ville nog bara lite lagom elakt referera till alla mina miljoner psykofarmaka.
"Hörru, varför svarar du inte? Du ska svara när jag pratar med dig!"
Orden blev plötsligt högljudda och vassa och jag blev rädd. Inte nu igen.
"Du vet att jag inte har något samvete eller hur?", fortsatte han och log ett litet, märkligt, snett leende.
Nej, det visste jag mycket väl. Jag tittade ner i madrassen.
"Varför är du så förbannat tyst?!"
Min tystnad gjorde honom upprörd, det visste jag, men vad skulle jag göra? Sa jag någonting skulle det också bli fel.
"Jag vet inte vad jag ska säga..." började jag.
"Använd din hjärna, för helvete, så ska du se att det går bättre? Eller vill du att jag ska banka fram något ur dig istället?"
"Det är just därför jag inte vågar säga något, för vad jag än gör är det ju fel!"
Blixtsnabbt for hans hand fram som tidigare varit gömd under täcket. Blottade sin näve som tog ett hårt tag om min hals och klämde åt.
"Var inte så kaxig"
Jag kände tårarna komma men vägrade att gråta. Han log och gav mig ett hårt slag i magen.
"Gå och lägg dig, din jävla slyna"
Jag lade mig ner, kurade ihop mig och höll mig för magen. Kände mig ensammast i hela världen.

- - -

Skrivpuff 5/12-17: "Hör"

- - -

Ett litet soundtrack till texten:



/Oraklet

onsdag 29 november 2017

Besökaren i mitt huvud

Jag letade efter ett svar. For runt i rummet och vevade runt med armarna i en hysterisk, roterande rörelse. Hon tittade förundrat på mig.
"Det där hjälper inte", sa hon.
Det gjorde bara saken värre. Jag vet väl mycket väl att det inte hjälper, men besökaren i mitt huvud ville inte försvinna.
"Slutar du inte blir vi tvungna att bälta dig, förstår du" fortsatte hon.
Det där orden hjälpte mig ungefär lika mycket som att slå en stekpanna i huvudet skulle gjort.
Jag slutade veva med armarna för en stund. Jag kände mig inte lika överväldigad, för skötaren hade ställt sig i ett hörn av rummet nu, en bit bort från mig. Alla sinnesintryck blev plötsligt mjukare.
"Du ser, det var väl inte så svårt?" sa hon och gick fram mot mig, kanske för att göra någon tröstande gest. Men det satte bara igång mitt inre kaos igen.
Hon skakade på huvudet, ringde på fler personal.
Denna besökare i mitt huvud försvann inte för det.

- - -

Skrivpuff 29/11-17: "Besökare"

- - -

Nej, jag är inte på sjukhus just nu, detta är en text taget ur mitt förflutna.



Mina känslor just nu genom en ostämd cello...

/Oraklet

tisdag 31 oktober 2017

Orden blir till sand

Jag ser på
Medan du försvann
Där och då
Verkligheten är inte sann.

Jag tittar ner
Min verklighet är din
Blir sorgsen när jag ser
Att denna längtan är inte min.

Reflekterar ibland,
över denna lek
Orden blir till sand
Liksom ditt svek.

Ansträngande är det att fatta mod
Men det är så det är
Kanske är det vad jag inte förstod
Att lyckan går inte att finna här.

- - -

Dagens skrivpuff 31/10-17: "Anstränga"
(eller "ansträngande" som jag skrev)

- - -

Längesen jag skrev här nu (har börjat jobba som konstnär på ett galleri, så har haft fullt upp), och när jag väl skriver någonting, så blir det något vemodigt... Är inte mitt bästa jag just nu, mitt mående är inte på topp...

- - -

Följ mig på Instagram:
Jag är ganska mer aktiv där ;) Men ska försöka uppdatera bloggen lite oftare också!

/Oraklet

tisdag 8 augusti 2017

Det jag drömt

Jag har glömt
Vad jag inom mig kan höra
Det jag drömt
Vet inte vad jag ska göra

Jag har känt
Vad jag inom mig kan se
Vad har egentligen hänt
Jag har slutat att le

Jag kan se att det är så
Att jag får börja om på nytt
Kan leta på måfå
Jag har från alla känslor flytt

Jag har glömt
Vad jag inom mig kan se
Jag har drömt
Att en dag få börja le



En liten video där jag spelar "River flows in you" (Yiruma). Tyckte den passade lite till texten :)

- - -

Skrivpuff 8/8-17: "Drömt"

- - -

/Oraklet

måndag 7 augusti 2017

Olyckan

Ingrid tvinnar nervöst sitt kolsvarta, axelkorta hår runt pekfingret. Aline tittar på henne. De sitter båda på verandan och dricker te.
"Jag beklagar" säger Aline tyst.
"Vadå beklagar, han är faktiskt inte död än!" utropar Ingrid argt.
"Nej förlåt, det kanske var dumt sagt"
"Det är jag som ska be om ursäkt, jag förstår att du menade väl"

Chocken hade inte lagt sig. Det var spöklikt tyst. Bilden av Konrad ligga livlös på vägen hade rotat sig i de båda. Aline sörplar sitt te. Det blonda håret flyger åt alla håll i vinden. Det fräkniga ansiktet är grått och uttryckslöst. Plötsligt hör de dörren slå igen i hallen.

"Hej tjejer..." börjar Karl och tittar på Ingrid. "Jag hörde om olyckan."
"Hur visste du...?" frågar Ingrid.
"Konrads pappa... Han jobbar på beroendeenheten. Vi har haft nära kontakt med dem i några av våra fall. Konrad hade ett missbruk. Han var inte nykter, det var delvis därför olyckan inträffade"
Karl kliar sig i det näst intill hårlösa huvudet. De gröna ögonen ser sorgsna ut. Hans arbete som polis hade slitit ut honom totalt.

"Hur är det med honom? Vet du det?"
Karl skakade på huvudet.
"Nej, jag vet inte. Vi kan bara vänta och se"

Höstkylan biter dem i ansiktet där de sitter. Missbruk. Det borde Ingrid ha fattat. Med tanke på det humöret Konrad hade så borde hon förstått att något inte stämde. Men hon trodde helt sonika att det bara var hans sätt. Tänk om hon hade ansträngt sig för att lära känna honom bättre. Fått veta vad som försiggick. Då hade kanske detta aldrig hänt.
Dessa tankar delade hon med sig av till Aline.

"Men det är ju inte ditt fel!" utropar Aline upprört. Nej, inte upprört egentligen, nu lät hon mer irriterad.
"Varför ska du alltid anklaga dig själv? Vad det än gäller! Det är alltid, alltid ditt fel i ditt huvud. Blir nästan trött på dig" fortsätter hon.
Ingrid ser förvånat upp.
"Förlåt så mycket då"

Aline reser sig från den trasiga solstolen och går in.



- - -

Skrivpuff 7/8-17: "Spöklikt"

- - -

/Oraklet

lördag 29 juli 2017

Konrad

Ingrid kikade ut genom fönstret och muttrade lågt till Aline:
"Alltså! Konrad gör mig så förbannad ibland"
"Vad har hänt nu?" undrar Aline förvånat.
Ingrid brukade sällan klaga, trots att livet inte varit rättvist emot henne.
"Äh han är bara så gapig i butiken. Kunderna tittar ju på oss. Inte kan jag hjälpa att allt jag gör går långsamt. Jag gör mitt bästa, faktiskt!"
Aline synar Ingrid. De två tjugoåringarna tittar på varandra och sen tittar dem bort.

"Undrar när Karl tycker att jag borde flytta", säger Ingrid med klen röst. "Jag har ju bott hos er så länge att jag knappt kommer ihåg hur länge det faktiskt är!"
"Du kan inte flytta Ingrid. Inte i det skick du är i. Dessutom har vi fäst oss vid dig. Vi vill inte att du flyttar"
Aline tar Ingrids hand. Ingrid ler mot henne.
"Tack. Karl känns som en far för mig"
"Som jag sagt till dig tidigare, han är som om han vore din far. Jag tror han tycker du är som hans dotter också. Och hur du än känner om mig så är du som en syster"
"Tack. Du är en bra syster"

Kaffet hade blivit kallt under samtalet. Kaféet de sitter på är nästan helt tomt på folk. Förutom dessa två olyckssystrar. Solen skyms under några moln och utanför är det dimmigt.

"Angående Konrad... Kan du inte försöka prata med honom? Vet han om att du har en trasslig bakgrund?" frågar Aline.
"Nej! Och det kommer han aldrig få veta heller. Tror du han vill ha ett psycho som anställd?"
"Du är inget psycho, Ingrid"

Plötsligt blir de avbrutna av en massa oväsen. Ett skarpt ljud skär genom luften. De tittar ut genom fönstret. Båda ställer sig upp och skyndar ut på gatan. Det är en bil som krockat. Och ansiktet de får syn på, kroppen som ligger blodig på marken. Det ansiktet är bekant. Det tillhör Konrad.

- - -

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså"

Detta är skrivpuff nr 2 idag (med samma ord som inspiration)!

- - -

/Oraklet

Cirklar

Jag tror
Andas
Jag lever
Tänker
Det är så mycket

Jag iakttar
Betraktar
Jag lever
Grubblar
Måste försöka gå vidare

Jag söker
Finner inte
Det jag söker
Fortsätter
Ärren är djupa

Beror det på mig
Eller på oss
Eller på dig
Kanske mest på dig
När jag tänker efter

Jag tror
Andas
Tänker
Det är så mycket
Alltså går allt i cirklar

- - -

En mycket trevande och vankelmodig dikt... Hade dåligt flow med skrivandet idag.

Skrivpuff 29/7-17: "Alltså".

- - -

/Oraklet