lördag 19 november 2011

Gungor och osynliga barn

Min bok "Gungor och osynliga barn" blir klar den 18 november 2011!!! Läs den här:

http://kapitel1.se/tricia-johansson/gungor-och-osynliga-barn

fredag 18 november 2011

Statistik

Nuvarande statistiken på min sida på poeter.se!

Berättelse: Gubbo & Tossa - Kapitel 2

Läs första kapitlet här!

Kapitel 2 - "När soffan ser ut som lasagnen?"

När Siri och Tossa hade gått och lagt sig i sin skokartong och snarkade i kör, så började Gubbo bli uttråkad. Han kikade ut och fick se en räv. Mer än så hände det inte. Plötsligt hörde han ett pip bakom sig. Det var Tossa som drömde, misstänkte han. Siri vred sig otåligt, men när hon inte kunde sova för sin systers pipande, så ställde hon sig yrvaket upp, smällde kudden på den sovande Tossa och lade sig på köksoffan istället.

Gubbo suckade och gick och lade sig, men kunde uppenbarligen inte sova. Han provade att räkna får. Att räkna skor. Att räkna giraffer. Att räkna kottar. Inget hjälpte.

Så plötsligt blev det morgon, och flickorna hoppade upp på den utmattade gubbens mage och stuttsade runt.
- Vihoop! Hoppi hopp, tallekott! skrattade Tossa när hon gjorde en kullerbytta ner från magen till soffan. Hon slog i sin lilla axel och pep lite hest
- Nej, tallekott, hoppi hopp liten topp i loppa hoppa!
- Sluta nu, Smilla Lilla! Sa Siri och drog ner Tossa från soffan.
- Hungiiii Hungiiii, skrek flickorna i kör.
Det hade ju redan blivit förmiddag och dags för mat. Gubben var vanligtvis inte en särskilt bra kock, men när han bjudit in sina grannar på lasagne för fem år sen så gillade de underligt nog den!

Sagt och gjort. Gubben började vispa ihop hans berömda lasagne, och de små flickorna hjälpte till. När Tossa var nära att dimpa ner i formen, så plockade han bort henne helt enkelt och lät henne leka med katten Grå. Tossa drog honom i svansen och när katten började springa så dinglade Tossa efter så hon tappade skorna i lasagnen som gubben var nära att ställa i ugnen. Eftersom skorna var lika stora som havrefras-puffar så gjorde det inget.

När lasagnen väl var i ugnen så blev Tossa otålig.
- När är lasagnen-i-nennen klar? och hoppade upp och ner helt barfota.
- Tjaaaa.. Den är klar när den ser ut som köksoffan! Sa Gubbo och tyckte att det var en mycket bra gemförelse. Soffan var nämligen ljusbrun.
- När soffan ser ut som lasagnen? Frågade Tossa. Men blir man inte kladdig när man sätter sig då?
- Nejnej, sade Gubbo irriterat (Tossa missförstod alltid, tyckte han).
- Soffan ser ut som lasagnen, du sa ju det! gapade Tossa, som också blev lite irriterad.

De höll på att kackla i cirka 12 minuter och 36 sekunder, sedan var lasagnen som soffan.
- Vet ni vad? sa Siri, som äntligen fick något ur sig.
- Neeej?, sade Gubbo och Tossa i kör.
- Jag tror faktiskt att lasagnen är klar när den är färdig!
Tossa och Gubbo fattade inte ett jota, men det struntade Siri i. Sedan satte de sig till bords och smaskade lasagne.

Slut på kapitel 2.

(C) Jag, Madeleine Johansson och Per-Anders Johansson. Skriven av mig,  idéer av Per-Anders och Madeleine. 

Berättelse: Gubbo & Tossa - Kapitel 2

Läs första kapitlet här!

Kapitel 2 - "När soffan ser ut som lasagnen?"

När Siri och Tossa hade gått och lagt sig i sin skokartong och snarkade i kör, så började Gubbo bli uttråkad. Han kikade ut och fick se en räv. Mer än så hände det inte. Plötsligt hörde han ett pip bakom sig. Det var Tossa som drömde, misstänkte han. Siri vred sig otåligt, men när hon inte kunde sova för sin systers pipande, så ställde hon sig yrvaket upp, smällde kudden på den sovande Tossa och lade sig på köksoffan istället.

Gubbo suckade och gick och lade sig, men kunde uppenbarligen inte sova. Han provade att räkna får. Att räkna skor. Att räkna giraffer. Att räkna kottar. Inget hjälpte.

Så plötsligt blev det morgon, och flickorna hoppade upp på den utmattade gubbens mage och stuttsade runt.
- Vihoop! Hoppi hopp, tallekott! skrattade Tossa när hon gjorde en kullerbytta ner från magen till soffan. Hon slog i sin lilla axel och pep lite hest
- Nej, tallekott, hoppi hopp liten topp i loppa hoppa!
- Sluta nu, Smilla Lilla! Sa Siri och drog ner Tossa från soffan.
- Hungiiii Hungiiii, skrek flickorna i kör.
Det hade ju redan blivit förmiddag och dags för mat. Gubben var vanligtvis inte en särskilt bra kock, men när han bjudit in sina grannar på lasagne för fem år sen så gillade de underligt nog den!

Sagt och gjort. Gubben började vispa ihop hans berömda lasagne, och de små flickorna hjälpte till. När Tossa var nära att dimpa ner i formen, så plockade han bort henne helt enkelt och lät henne leka med katten Grå. Tossa drog honom i svansen och när katten började springa så dinglade Tossa efter så hon tappade skorna i lasagnen som gubben var nära att ställa i ugnen. Eftersom skorna var lika stora som havrefras-puffar så gjorde det inget.

När lasagnen väl var i ugnen så blev Tossa otålig.
- När är lasagnen-i-nennen klar? och hoppade upp och ner helt barfota.
- Tjaaaa.. Den är klar när den ser ut som köksoffan! Sa Gubbo och tyckte att det var en mycket bra gemförelse. Soffan var nämligen ljusbrun.
- När soffan ser ut som lasagnen? Frågade Tossa. Men blir man inte kladdig när man sätter sig då?
- Nejnej, sade Gubbo irriterat (Tossa missförstod alltid, tyckte han).
- Soffan ser ut som lasagnen, du sa ju det! gapade Tossa, som också blev lite irriterad.

De höll på att kackla i cirka 12 minuter och 36 sekunder, sedan var lasagnen som soffan.
- Vet ni vad? sa Siri, som äntligen fick något ur sig.
- Neeej?, sade Gubbo och Tossa i kör.
- Jag tror faktiskt att lasagnen är klar när den är färdig!
Tossa och Gubbo fattade inte ett jota, men det struntade Siri i. Sedan satte de sig till bords och smaskade lasagne.

Slut på kapitel 2.
(C) Tricia Johansson, Madeleine Johansson och Per-Anders Johansson. Skriven av Tricia,  idéer av Per-Anders och Madeleine. 

torsdag 17 november 2011

Bloggen fyllde 2 år!!!

Den 2 november nu fyllde Skrivarkonst 2 år! Wow, jag har aldrig haft en blogg så länge. Fast jag har bloggat innan, men inte på en och samma blogg.

Grattis bloggen!

Vackert

Jag tror livet är vackert.
Jag borde leva det var dag
Men det vackra tycks försvinna och kvar där står jag.
Jag ser det vackra
Men kanske inte en gåva för mig.
Jag lever och andas, men bara för dig.

Livet är ömtåligt, och väldigt känsligt.
Att känna så, borde vara mänskligt.
Jag att förtränga är det jag gör.
Men jag hoppas att jag aldrig dör.

Inte på grund av det psykiska i alla fall menat.
Jag måste dra nu, så inte det vackra blir försenat.

Mitt liv en saga.
Det vackra och det svaga.
Så nu ska jag banne mig skita i att klaga.

(C) Tricia Johansson 2011