måndag 13 februari 2012

Att dö lycklig

Hon heter Parava. Och hon har blåsvart hår, isblåa mandelformade ögon och vit hy. Hon kommer från Japan. Hon kallas Parre, och hon hatar fiskbullar. Hon tror på andar, klär sig bara i svart, och är alltid glad. Nej, nu ljög jag. I alla fall det sistnämnda var en lögn. Hon mår dåligt. Har gjort det sen hon var liten. Har ångest. Och idag ska hon börja på BackThuna-skolan. Och försöka vara glad fast det inte går.


- Välkommen Parva Shiksaan, gapar läraren som tydligen heter Inga-Britt.

- Jag heter Parava Shikosan, rättar Parava och hennes blå ögon lyser hat. Hat emot hela klassen. Hat mot läraren. Hat mot hela jävla livet.

- Jaja, välkommen då, muttrar läraren som inte bryr sig om vad fan hon heter.

- Tack, säger det blåögda barnet och går och sätter sig på den anvisade platsen.

Klassen skrattar.


Parava är 14 år. Hon är ett barn. Ja, det är hon i alla fall är hon ett barn när det gäller saker som är kul. Som att se vuxenfilmer. Men hon får ändå alltid en vuxen människas ansvar. Hon är ny i denna förbannade klass. De viskas och tisslas om henne, och ett 20 par ögon riktas åt hennes håll. Hon önskar att hon kunde försvinna.


Och så kom rasten. Och ungarna i åttonde klass sätter sig i uppehållsrummet och spelar kort. En ljushårig, pinnsmal tjej med busiga fräknar och rosa tröja kommer fram till Parava.

- Hejsan, säger hon högt. Hon förklarar sig genast

- Förlåt, jag har problem med min hörsel. By the way, vilket coolt namn du har! Jag heter Elin.

Parava ler. Det finns visst en bra elev.

- Tack, säger Parava och tvinnar sitt hår runt pekfingret.

- Du har så långt hår! säger Elin. Är det färgat? frågar hon sedan.

- Nej, det är naturligt.

Elin fortsätter att rosa Parava. Hon har fina ögon, fin kropp, allting är perfekt med den nya eleven. En annan elev med tråkigt utseende, typ råttfärgat hår, kommer fram till dem.

- Sluta din idiot, snäser hon till Elin.

Hon vänder sig till Parava.

- Du förstår, Elin här är homosexuell och helt dum i huvudet.

- Sluta, Elina! skriker Elin och ger hon som tydligen heter Elina, en smäll på käften.

- Jag är bi, säger Parava och ler.

- Idiot, skriker hon med råttfärgat hår till de tjejerna som inte är som alla andra.


De två flickorna går hand i hand på gatan. De har precis träffats. I en grå, unken skola med tillgjorda, fördomsfulla elever. Men de ser bara varandra. En liten kyss på kinden får Parava av Elin när de skiljs åt på gatan. Parava längtar till nästa skoldag.


Nästa dag är Elin inte där. Klassen viskar och läraren har ett meddelande i handen.

- Elin är död, säger Inga-Britt. Hon dog i cancer inatt.

Läraren ger Parava ett brev.

- Det är från Elin.

"Kära Parava. Jag ville ha en sista kyss från en tjej som jag blev kär i endast genom att titta på henne. Jag blev kär i dig bara genom att titta på dig. Ett första ögonkast liksom. Och jag vill veta om du är kär i mig. Säg det framför hela klassen. Kram Elin".

- Jag är kär i Elin. Jag är det.

Parava får tårar. Hon har aldrig blivit så kär genom ett första ögonkast. Någonsin. Klassen gapskrattar.


Nästa dag får läraren ett samtal från begravningsbyrån.

- Parava kommer aldrig mer till klassen, säger hon till de pratande jävla ungdomarna i klassrummet.

- Va skönt! säger tjejen med råttfärgat hår.


Men vad hände med Parava? Hon begravdes inom två veckor i samma grav som Elin. De ville inte begravas med sina släktingar.


Nu kan vi vara tillsammans utan fördomar, viskar Elin i Paravas öra, och gråter av lycka.


(C) Tricia Johansson 13/2-12

tisdag 7 februari 2012

Ingrid den Udda - del 1

OBS! DETTA ÄR INTE SAMMA BERÄTTELSE SOM MIN GAMLA BERÄTTELSE "INGRID DEN UDDA" FRÅN 2007. ALLTSÅ DETTA ÄR INTE SAMMA BERÄTTELSE SOM DEN SOM FINNS PUBLICERAD SOM BOK, SAMT SOM FINNS SOM EN DEL AV MIN BOK "HELTIDSDRÖMMAREN". Detta är som en re-make av min gamla berättelse om Ingrid. Men denna berättelse är alltså inte samma som den berättelse som finns publicerad i bokform.

- - -

Nu tänkte jag lägga in bitar av min berättelse "Ingrid - den udda", som handlar om 14-åriga Ingrid som bor på ett behandlingshem i stockholm. Detta är berättelsen om en flicka som försöker överleva barnpsyk och om kampen om ett friskt liv mot alla odds.


Del 1.

Hemmet låg en bit nedanför stan. Hon hade sett det många gånger, långt innan hon flyttade dit. Då hade hon tänkt att det måste vara galna fångar som satt där inlåsta, tills den dagen kom då hon själv tvingades in bakom murarna.

Hon petade på den äckliga köttbiten på sin tallrik, och det vände sig i magen, när hon såg fettet rinna ner på gaffeln och under bordet. Hon hatade rent utsagt maten på behandlingshemmet. Potatisen var seg också. Men ändå föll den sönder när hon petade på den. Hon utbrast förtvivlat i sina tankar, att "Potatisar! Hur kan man ha dem i grytan för länge? Eller för lite? De sprängs ju bara man tittar på dem!". Ingrid ställde sig upp petade ut resterna ur den orörda maten i soporna. Fick några elaka skratt bakom sig, och personalen suckade. Hon smällde dörren till sitt rum när hon hörde fotspår. Åh, nu kommer de och ger mig en föreläsning om att man inte ska slänga mat, tänkte hon för sig själv.

Göran kikade in. Vem fan är det? tänkte hon lite snabbt innan han svarade med att sätta sig på sängen i hennes rum. Den andra sängen. Det var två sängar. En bätsäng och en vanlig. Han satte sig på bältsängen och tittade sig omkring i det opersonliga rummet.

- Vi ska tydligen dela rum, för det finns inga fler rum på hemmet. Det är fullt, och jag är ett akutfall.
Så mycket i en mening, tänkte hon. Som om hon inte redan hade problem. Han satte sig upp.
- Du får ta bältsängen. Jag kommer sova i den sängen! sa han och petade på Ingrids sängkant.
- Men hallå? Skrek hon, jag var här först, och detta är mitt rum! Du får sova på bältsängen!
Hon markerade noga ordet "du". Vem tror han att han är?

Och så tjaffsades det en lång stund när personalen lugnade ner dem. Ingrid fick sova på bältsängen. Såklart.

Självskadebeteendets flashbacks ringde som klockor i huvudet på henne. En svettig, äcklig dröm spred sig i hennes inre, och hon såg dem. Demonerna som petade på hennes armar och bara skrattade. Fågelskuggorna. Hon mindes det så tydligt att hon kände alla detaljer i ryggens knotor.


När hon vaknade satt Göran och bara glodde på henne. Han såg nästan rädd ut. Hon fattade inte så mycket när hon gick upp till spegeln och såg sig i den. Hela ansiktet var fullt av blod, och under naglarna satt det skinnbitar. Hon hade nog rivit sig i sömnen för att drömmen var helt olidlig.

I det tysta och utan att ge en förklarig till Göran så gick hon in i badrummet och tvättade av sig. Hon blundade och körde ner huvudet i vattnet, som bildat en liten sjö, i handfatet. Det sved i hela ansiktet och vattnet färgades tomatröd. Hur kunde hon riva sig så djupt i sömnen?

Doris, hennes kontaktperson, kom insvepande med sin stora fladdrande tröja. Hon hade alltid fladdrande stora tröjor, och hon hade en stor mage och stora ringar i öronen. Hon hade ett ganska lustigt utseende. Trots att hon såg så snäll ut hade hon ett strängt temprament.
- Ingrid! skrek hon. Vad håller du på med?
Ingrid med sitt upprivna ansikte tittade förvånat på henne.
- Vad har du använt? frågade hon med en mycket arg betoning på rösten.

- Jag gjorde det i sömnen, det var inte meningen... jag vet inte, jag skulle bara...
Hon brast i gråt. Det sved på kinderna när tårarna rullade ner för såren utmed käkbenet
- Såja, såja, lugnade Doris. Det ordnar sig.

Doris satte sig på Ingrids säng och klappade på utrymmet bredvid sig, som om hon menade att hon skulle sätta sig. Men det gjorde hon inte. Istället gick hon ut på avdelningen och letade reda på en bok som hon kunde läsa sig slut på psykiskt, så hon kunde tänka på något annat.

Varannat barn på avdelningen syndade henne när hon gick där. På avdelningen fick man inte gå i kortärmat om man hade minsta tecken på armarna av självskadebeteende. Hur skulle detta gå? Hon kan ju inte ha slöja framför ansiktet.

Sofia skulle åka hem idag, det var hennes absolut bästa vän på avdelningen. Hennes mamma stod utanför och grät och kramades. De skulle flytta till någonstans i norrland. Ingrid kände ett styng av hämndkänsla, men vem skulle hon hämnas på egentligen? Ingen ville ju ha hem henne.

Hon tänkte på stryptaget på skolgården. Hur skulle hon kunna glömma och förlåta? Pojken som alltid var på henne. Han gick fri i en vanlig skola. Hon gick på sjukhusskola i en låst avdelning. Hur kunde det vara så? Varför var hon som en galning som satt inspärrad? Hon undrade vad hon hade på avdelningen att göra på obestämd tid. Varje dag som gick så kom hopplöshetskänslan och känslan av ensamhet allt närmare tills det nästan satte sig innan för kläderna på henne.

Hur skulle hon överleva halva sin barndom på behandlingshemmet? Hon hade redan bott där i två år nu. Hon fick knappt göra någonting på egen hand. Hon ruskade sitt svartblåa hår, och hennes kolsvarta ögon bildade tårar. De droppade ner för den bleka kinden.

-Du vet att det bara är svartklädda rockare som skär sig va? skrek Göran föraktfullt.
- Sen när då? svarade Ingrid irriterat. Ser jag ut som en rockare?
- Nej, du är ju fan annorlunda. Varför gör du det om du inte är rockare?
- Är du helt störd eller?
- Det är en livsstil fattar du väl?
Ingrid morrade och gick sen iväg. Hur kan man vara så otroligt imbecill? Alltså, hon hade hatat den där Göran sen han kom och bara tog över hennes rum.

Det var den natten som tanken slog henne att hom kunde ta sin flykt därifrån. Hon visste mycket väl att om hon försökte skulle polisen släpa henne tillbaka, men varför inte? Hon kunde ju lyckas. Hon kunde ju försöka. Vad var det värsta som skulle kunna hända om hon nu blev tvungen att gå tillbaka? Att hon fortsätter som hon lever nu? Det fanns två möjligheter, och hon förlorade inte på något av dem, bara vinner på den ena ifall det går som det ska. Hon beslöt sig för att komma på en plan dagen där på. Hon kunde knappt vänta!


Slut på del 1.

Dålig attityd

Liten unge med dålig attityd
Liten flicka med hårdhandske blev styrd
Dum som jag är vill jag ej titta
När du vill att jag som en hund vackert ska sitta

Jag leker med döden, men den leker med mig
Jag leker med tiden och även med dig

Du kan aldrig mera med mig köra
När du vill uppfostra mig göra.

(C) Tricia Johansson 7/2-12

söndag 5 februari 2012

Ljusglimt

Livet förstörs
Krossat glas, det hörs
Och jag försöker sova
Och inte att höra hallucinationer
Att vara på gränsen till livets dumma visioner

Jag andas snabbt och tungt
Det är ingen fara, det är lugnt
Försöker du trösta fast det inte går
Jag tittar ner på upprivna sår

Jag tror jag ska förgås
Med livets kalla lås
Och då kan jag inte leva mer
När jag aldrig någon ljusglimt mer ser.

(C) Tricia Johansson, 5/2-12.

fredag 3 februari 2012

Tortyr

Jag lever i tortyr

Jag springer och jag flyr

Från dig

Från mig

Från hela jävla världen.

Jag gör det

Jag hör det

Eller inte.

 

Jag vet ingenting längre.

onsdag 1 februari 2012

Blomman

Litet frö - det är jag

Liten knopp - det är du

Liten blomma - det är vi

Lite solsken - det är dem

Lite regn - det är alla

Lite snö - det är döden

I alla fall döden för blomman.