torsdag 31 maj 2012

Ledsna och oerhört förvirrade tankegångar...

Nu är jag hos mamma. Jag gillar hennes hus på landet. Det är så rogivande och lugnt. Men inuti mig är det allt annat än lugnt. Utåt verkar jag glad och uppspelt. Ja, ibland nästan sjukligt hyperaktiv. Inom mig råder dock bara mörker. Jag har blivit jättebra på att fejka. Jag skulle ju kunna bli skådespelare?

Trots det ljuva huset ute på landet är min värld bara mörker. Det spelar ingen roll hur ljust och soligt det är. Många säger att jag är negativ och bara ser svart på livet. 99,9% av mitt liv hittils (jag är ju bara 19) har varit mörker. Hur tror folk att jag bara plötsligt *knäpper med fingrarna* ska kunna se ljuset! Det är som ett barn som föds, det skriker och ska fånga luft och är dessutom inte van vid ljus. Det är samma princip. Skulle man säga samma sak till ett nyfött barn? "Du får sluta skrika och skippa efter luft! Se det ljusa i det hela! Var positiv, männska!". Orealistiskt eller hur? Men det är ju inte aaaaaaaalls samma sak i mitt fall enligt dem. Eh?

Mamma och jag kontaktade tidningen när vi blev behandlade illa på sjukhuset. Vi fick ingen hjälp, endast kritik. Vi var andra klassens medborgare. Tidningen var jätteintresserad och igår fick vi träffa en journalist som skulle intervjua oss och vi skulle berätta om det psykiska vården ur en patients och anhörigs perspektiv! Alltid är det skrivet av överläkare som tror de vet bäst, slår sig för bröstet och tror att de räddar liv. I fysiska fall, oftast ja, i psykiska fall, oftast nej. Det står till och med lappar på anslagstavlan "Tyck till om vården!" och det är menat att säga vad man tycker. Men när man gör det så får man bara ursäkter och elaka svar. Bemötandet av personalen på psyket gav mig flashbacks från min barndom av ren mobbning. Ska det vara så av personer som är (utbildade?) att hjälpa folk?!

Journalisten var mycket förstående och intresserad. Ställde frågor och var nogrann med att tala om vad hon skulle publicera och inte, så det inte blir att hon publicerar sådant vi inte vill. Hon frågade efteråt om hon fick ta en bild på min arm. Det kanske gör att folk ser ondskan i vitögat! Hon uttryckte sig faktiskt som så att "nu kanske det händer saker efter det här..". Hon stod på våran sida, det har vi aldrig varit med om förut! Tidningen ansåg dock att vi skulle vara anonyma/skyddade så vi har helt andra namn och vi syns inte i tidningen, vi är på bild så man ser oss bakifrån som silhuetter!

Men jag har ofta tänkt på det där med att folk kallar mig stark. Ibland är jag döv för de bra sakerna. Folk tror det är så himla lätt att bara ändra sätt.
"För h*lvete, Tricia, lägg skiten bakom dig!"
Folk tycker jag drar upp gammal skit. Men det är faktiskt orealistiskt att säga till folk att lägga saker bakom sig. Det gör man ofta - säger att andra ska lägga det bakom sig. Men det är inte så lätt.

Jag har vart med om övergrepp. Dock ej sexuella. Det finns många typer av olika sorters övergrepp, och det är jättehemskt oavsätt, man måste inte bli våldtagen för att bli utsatt för begreppet "övergrepp". Jag har inte berättat precis allt och ingående i min biografi här på hemsidan. Om man blir sexuellt utnyttjad är det tydligen mer övergrepp än andra typer som t.ex att man blir straffad som ett litet barn av en stor vuxen, eller blir mobbad av ett gäng killar som är större, starkare och äldre än en själv. Detta är övergrepp och det har hänt mer i mitt liv än just det här. Men jag har ju inte alls haft det svårt, det är ju bara att lägga skiten bakom sig?

Att tycka synd om sig har blivit ett brott. Men att tycka att man är bra och duktig är också ett fel.
"Tricia var inte så j*vla självgod!"
"Du ser ju dig själv som ett offer! Väx upp!"
Det spelar ju ingen roll hur man gör.

Vad är meningen med livet? Varje morgon ställer jag frågan, varje kväll försöker jag svara, men det går inte.

Tricia

tisdag 29 maj 2012

Snart blir det gruppboende!

Ett gruppboende är ett boende där varje brukare (som det kallas) har en egen lägenhet med sovrum, vardgsrum, kök och toalett. Detta kommer jag få det här året. Troligen i Juni eller Juli. Det är ju jättesnart! Även fast man delar tvättstuga (tror jag) och har personal ibland så är detta på sätt och vis min allra första lägenhet. Roligt blir det allt! I morgon kommer en kvinna från kommunen och ska ställa frågor och prata så allt blir så bra som möjligt. Fick förslaget av dem själva så det är nog 100% att detta blir av. Har skickat in en svarsblankett nu. Känns väldigt roligt. Många anser att det inte är som en riktig lägenhet, men det är faktiskt det. Man har en liten lägenhet som sitter ihop med det andra huset. Dessutom betalar med en liten summa varje månad. Tror inte det är lika dyrt som en vanlig hyra, men själva grejen är ju nästan samma sak, att betala för sitt boende.

Precis just nu när jag skriver detta så pratar jag med kompis som jag var väldigt nära vän med på Facebook. Hon såg mitt meddelande jag skrev om det här med vänner, och att jag kände mig sviken (läs inlägget här!). Hon bad om ursäkt. Tur att någon bryr sig och ber om ursäkt i alla fall. Fortfarande sur, men vad ska man göra egentligen? Vi försöker rätta till det. Hon är i alla fall en av dem som inte bara försvarat sig och tjafsat emot. Hon bad om ursäkt på riktigt. Då kan jag ju inte göra annat än att förlåta.

Är i alla fall helt upprymd över lägenheten! De bra kompisar jag har kvar får komma och hälsa på och hjälpa mig att inreda!

Yiihoo!
Tricia


Grattis sötsyster!

Idag fyller min älskade älskade älskade lillasyster 15 underbara år! Vi firade henne i lördags (26) och hon fick lite presenter av mig. Hon fick en palett med ögonskuggor, läppglans och rouge. Hon fick även en separat mascara. Jag är i själva verket askass på smink. Är inte särskilt tjejig av mig. Men jag visste exakt vad hon ville ha, och med hjälp av mamma blev det rätt :)

Grattis Madeleine, Madde, Middi, Maddemoj och allt vad du kallas!

Madeleine från vintern 2010 :)
 Kram storasyster.

måndag 28 maj 2012

Jag har en FANCLUB!?

Jag känner mig mycket bättre idag om man jämför med inläggen jag skrev igår. En söt läsare och nätkompis jag har som heter Daniela har gjort en fanclub om lilla mig! Gud, vad gulligt! Det finns folk som uppskattar Tricia Johansson. Det kände jag verkligen inte igår när jag skrev det där om vänner som skiter i en.

Jag och Daniela har aldrig träffats. Men jag vet att hon är en smart, söt och kreativ tjej! Hon skriver också mycket. Och hon är jätteduktig! Jag hoppas vi träffas någon gång i livet! Tyvärr är det ju ganska långt mellan oss. Jag lite under mitten av Sverige och Daniela bor i Finland. Men någon gång kanske vi träffas. Det hoppas jag i alla fall!

Tack till dig, söta Danni. Du är underbar!

Här finns fancluben (Klicka!!)
Här finns Danielas bok och skrivblogg (Klicka!!)


Jag har en FANCLUB!?

Jag känner mig mycket bättre idag om man jämför med inläggen jag skrev igår. En söt läsare och nätkompis jag har som heter Daniela har gjort en fanclub om lilla mig! Gud, vad gulligt! Det finns folk som uppskattar Tricia Johansson. Det kände jag verkligen inte igår när jag skrev det där om vänner som skiter i en.

Jag och Daniela har aldrig träffats. Men jag vet att hon är en smart, söt och kreativ tjej! Hon skriver också mycket. Och hon är jätteduktig! Jag hoppas vi träffas någon gång i livet! Tyvärr är det ju ganska långt mellan oss. Jag lite under mitten av Sverige och Daniela bor i Finland. Men någon gång kanske vi träffas. Det hoppas jag i alla fall!

Tack till dig, söta Danni. Du är underbar!

Här finns fancluben (Klicka!!)
Här finns Danielas bok och skrivblogg (Klicka!!)


Jag har en FANCLUB!?

Jag känner mig mycket bättre idag om man jämför med inläggen jag skrev igår. En söt läsare och nätkompis jag har som heter Daniela har gjort en fanclub om lilla mig! Gud, vad gulligt! Det finns folk som uppskattar Tricia Johansson. Det kände jag verkligen inte igår när jag skrev det där om vänner som skiter i en.

Jag och Daniela har aldrig träffats. Men jag vet att hon är en smart, söt och kreativ tjej! Hon skriver också mycket. Och hon är jätteduktig! Jag hoppas vi träffas någon gång i livet! Tyvärr är det ju ganska långt mellan oss. Jag lite under mitten av Sverige och Daniela bor i Finland. Men någon gång kanske vi träffas. Det hoppas jag i alla fall!

Tack till dig, söta Danni. Du är underbar!

Här finns fancluben (Klicka!!)
Här finns Danielas bok och skrivblogg (Klicka!!)


söndag 27 maj 2012

Skrivpuff - 26 maj 2012 (dock publicerad 27)

Skriv om att luras (skrivpuff)

Vart tog du vägen, Tiger?
Lucas, 5 år, letar intensivt efter sin nalle som han underligt nog kallar Tiger. Hans syster, Elina, frågade alltid varför man döper en björn till "Tiger", på ett retsamt sätt. Hon är 10 år och älskar att busa med sin bror som är på tok för liten för att förstå att det är ett skämt. Deras mamma blir ofta väldigt arg på Elina.
- Elina! Din bror är liten! Sluta reta honom och ge honom nallen tillbaka!
- Äh.
Elina vill inte vara taskig, men kan inte låta bli. "Förresten är det ju ingen nalle eftersom han kallar den för Tiger, därför behöver jag ju inte lämna tillbaka något som inte finns!". Hänger ni med i 10-åringens tankebanor?

- Mammaaaaaaaa! hörs ett gällt skrik från bottenvåningen. Mamman hade precis tappat upp ett bubbelbad och står därför i bara badrocken när Lucas kommer instuttsandes med en nalle som inte alls är särskilt lik Tiger. Hans syster hade tydligen bytt ut hans älskade nalle.
- Elina är duuuuuum! gråter han.
Mamman blir arg och går genast till sin dotters rum.
- Sluta reta din bror! skriker hon, men ser att hennes dotter inte är där. Lucas fnissar lite men mamman vänder sig inte om för att se efter vad som är så roligt.
- Elina?
Hon blir lite orolig. Hon vänder sig mot Lucas.
- Var är din syster?
Lucas funderar en stund och utbrister lite förläget.
- Det var inte Elinas fel att Tiger försvann! Jag gömde honom under sängen och skyllde på henne! Förlåt, mamma!
Innan hans mamma hinner ge honom en arg föreläsning om att inte luras så blir hon avbruten.
- Lurad! hörs en röst från ytterdörren. Där står Elina med Tiger i famnen. Hon hade tagit honom under sängen och försökt gömma honom i trädgården. Mamman inser att hennes barn är lika skyldiga båda två, och ska precis läxa upp dem när Lucas skriker.
- Elinaaaaaaaaaaa!

Avpublicerad hemsida

Nu är min officiella hemsida www.triciajohansson.com inaktiv. Domänet har inte gått ut, jag har bara avpublicerat den tillfälligt. Är alldeles för deppig för att driva den som engagerad författare. Jag tycks inte nå någon vart ändå. Få gillningar på facebook, få nedladdningar av eböcker. Jag har fått väldigt mycket bra respons på mina texter och böcker, men jag orkar inte kämpa längre. Är man impopulär, som jag är i den verkliga världen, så spelar det ingen roll att man kämpar. Vänner försvinner, kärleken går det inte ens att tala om. Vad fan är detta? Orkar inte underhålla hemsidan när jag inte ens kan skaffa vänner IRL.

Hemsidan kommer förhoppningsvis tillbaka, så kika in ibland. Denna blogg kommer dock bestå, nya texter så ofta som möjligt, så läs och prenumerera!

Hej så länge, från en ledsen Tricia.

Vad har man för vänner?

Nu har jag gått och tänkt på det här ett tag. Jag fick massa kommentarer på facebook när jag uppdaterade om mitt mående på sjukhuset. De ville så gärna komma och hälsa på. Alla vänner som man typ annars aldrig pratar med. Men när det väl kom till kritan som kom det ingen. Ingen jävla "vän" kommer under mina 5 veckor på psyket.
"Vi kommer absolut och hälsar på!"
"Jag ringer dig ikväll!"
"Vi mååååååste ses, gumman!"
Kalla mig aldrig "gumman" mer. Kalla mig inte "vän" för helvete! Vad är man för vänner om man inte kan lyfta arslet och komma och hälsa på "sin lilla gumma" som är "stark och håller ut"?

Ska nog säga upp kontakten med alla dessa vänner. För när en vän mår dåligt ska man finnas.

Jag har alltid funnits för dessa personer. Lagt ner tid och ork på att hjälpa till med (vad jag kallar) skitproblem. Men man får ingenting tillbaka.

Men om jag skulle avsluta kontakten med alla, då skulle jag inte ha några kvar. För av alla dessa vänner jag har så kom fan INGEN. Det kom släkt, det kom familj, det kommer vänner till mina föräldrar... Mina egna jämgamla vänner kom dock inte.

Ni vet vilka ni är och jag tänker aldrig hjälpa er med era problem längre.

Tack och hej.
Tricia

fredag 25 maj 2012

Skrivpuff - 25 maj 2012

Skriv om en brygga (skrivpuff)

Borttappade barn!
Familjen Olsson hade tappat bort sina tre barn. Ja, visst låter det jättekonstigt? Men de hade i alla fall lyckats göra det, och ringde därför till polis och även till lokaltidningen.
- Barnen lekte kurra gömma och sen var de borta! Vår segelbåt som vi kallar MärtaBåt, var också borta! sade Ingrid, barnens mor.
Frun i huset började stortjuta.
- De kom inte tillbaka på hela kvällen! Vi trodde att de hade drunknat! fyllde Anders i, barnens far.

Tidningens journalister följde med familjen Olsson ner till bryggan. Båten var där. Men var är barnen? Föräldrarna fick panik, men när de hörde ett skratt bakom sig så blev de förvånade. Där stod Alfons, Sabina och Elin.
- Var i hel... Var har ni varit? frågar Anders mycket argt.
- Jag slog vad med Alfons... börjar Sabina.
Elin fortsätter.
- Vi sa att vi skulle gömma oss tills ni kom och letade, men va fasen ni kom ju aldrig?!
Barnen stirrade på polismännen och journalisterna.
- Oj då, Elin.. Jag tror vi har ett problem, viskade Sabina men kunde inte låta bli att le!

Alicia och Alexandra - del 3


Ett fnittrande ljud hörs från övervåningen.
- Vad är det som är så roligt?
Orden kommer från Matt som ser förvånad ut. Inne i Emils rum sitter nämligen Alicia och Sofie och har kuddkrig. Emil kommer in i rummet och ler.
- Söta systrar man har! säger han mjukt och rufsar till Alicia i håret.
- Söt bror man har! tjuter Sofie tillbaka av skratt, för Alicia har börjat kittla henne under fötterna.
En finare storebror kan man ju inte ha. Han är 17, svartklädd, ser tuff ut och spelar elbas i ett rockband. Men vad snäll han är! Det är bara att gömma sig bakom honom om någon är elak, han står alltid på sina systrars sida även om han inte skulle göra illa någon för det. Ser hård ut, men är en riktig mjukis!

Snart börjar även Emil småbråka. Han hjälper Alicia att hålla fast Sofie medan de kittlar henne lite överallt.
- Jag ger mig! gapar hon och slår vilt omkring sig.
- Säkert? skrattar Emil förtjust.
- Ja!
- Okej då! säger han sedan och flämtar till. Det var ganska jobbigt att hålla fast henne, och i samma stund han släpper Sofie så råkar hon sparka till Alicia på hakan.
- Oj förlåt! utbrister Sofie och tror ett tag att Alicia ska börja gråta.
- Det gör inget! svarar Alicia automatiskt men känner att det svider.

- Wow, du är ju en duktig kock! jublar Linnéa för tredje gången när Emil lagat köttfärssås.
Lovisa hade lugnat ner sig efter uppståndelsen dagen innan och även hon ler till svar när Emil frågar om det var säkert. En stund senare ställer sig Lovisa upp och lämnar tallriken på bordet och glömmer att tacka för maten. Hon är precis på väg ut när Karin stoppar henne i dörren.
- Vad hade du tänkt göra med tallriken, gumman? Ska du inte heller säga tack till din bror när han lagat så god middag?
En irriterad uppsyn och en suck får hon till svar. Men istället för att göra som hon borde så stormar hon ut genom dörren.
- Lovisa kom genast tillbaka!
Karin går med snabba steg efter henne.
- Jag och din far accepterar inte ditt beteende mer! Gå och tacka Emil, och ställ in tallriken!
- Gör det själv! gapar Lovisa trotsigt tillbaka.
Alicia fick nog och går med arga steg fram till dem.
- Varför är du så elak jämt? fråga Alicia sin syster.
Lovisa bara stirrar.
- För att du ska ha något att fråga om! svarar hon sedan.
- Du är bara en uppkäftig snorunge!
Alicia förstår inte riktigt att orden kommer från henne. Hon brukar inte säga sådant. Innan Karin hinner lägga sig i så sitter Alicia redan på golvet, för Lovisa slog till  henne i magen.
- Rätt åt dig, dumma unge! skriker Lovisa och springer ut på gården.

Alicia och Alexandra - del 3

Del 1 finns här.
Del 2 finns här.

Ett fnittrande ljud hörs från övervåningen.
- Vad är det som är så roligt?
Orden kommer från Matt som ser förvånad ut. Inne i Emils rum sitter nämligen Alicia och Sofie och har kuddkrig. Emil kommer in i rummet och ler.
- Söta systrar man har! säger han mjukt och rufsar till Alicia i håret.
- Söt bror man har! tjuter Sofie tillbaka av skratt, för Alicia har börjat kittla henne under fötterna.
En finare storebror kan man ju inte ha. Han är 17, svartklädd, ser tuff ut och spelar elbas i ett rockband. Men vad snäll han är! Det är bara att gömma sig bakom honom om någon är elak, han står alltid på sina systrars sida även om han inte skulle göra illa någon för det. Ser hård ut, men är en riktig mjukis!

Snart börjar även Emil småbråka. Han hjälper Alicia att hålla fast Sofie medan de kittlar henne lite överallt.
- Jag ger mig! gapar hon och slår vilt omkring sig.
- Säkert? skrattar Emil förtjust.
- Ja!
- Okej då! säger han sedan och flämtar till. Det var ganska jobbigt att hålla fast henne, och i samma stund han släpper Sofie så råkar hon sparka till Alicia på hakan.
- Oj förlåt! utbrister Sofie och tror ett tag att Alicia ska börja gråta.
- Det gör inget! svarar Alicia automatiskt men känner att det svider.

- Wow, du är ju en duktig kock! jublar Linnéa för tredje gången när Emil lagat köttfärssås.
Lovisa hade lugnat ner sig efter uppståndelsen dagen innan och även hon ler till svar när Emil frågar om det var säkert. En stund senare ställer sig Lovisa upp och lämnar tallriken på bordet och glömmer att tacka för maten. Hon är precis på väg ut när Karin stoppar henne i dörren.
- Vad hade du tänkt göra med tallriken, gumman? Ska du inte heller säga tack till din bror när han lagat så god middag?
En irriterad uppsyn och en suck får hon till svar. Men istället för att göra som hon borde så stormar hon ut genom dörren.
- Lovisa kom genast tillbaka!
Karin går med snabba steg efter henne.
- Jag och din far accepterar inte ditt beteende mer! Gå och tacka Emil, och ställ in tallriken!
- Gör det själv! gapar Lovisa trotsigt tillbaka.
Alicia fick nog och går med arga steg fram till dem.
- Varför är du så elak jämt? fråga Alicia sin syster.
Lovisa bara stirrar.
- För att du ska ha något att fråga om! svarar hon sedan.
- Du är bara en uppkäftig snorunge!
Alicia förstår inte riktigt att orden kommer från henne. Hon brukar inte säga sådant. Innan Karin hinner lägga sig i så sitter Alicia redan på golvet, för Lovisa slog till  henne i magen.
- Rätt åt dig, dumma unge! skriker Lovisa och springer ut på gården.

Livet lekte

Uppgift två på skrivboken.nu. Man skulle titta på en bild och skriva en berättelse med max 200 ord. Bilden föreställde en bonde som stod med ryggen mot en, och placerade frön på en åker. Mitt tolkande av bilden resulterade i denna berättelse.

Livet lekte.
Han hade precis gjort färdigt allt jobb på gården när månens vita skimmer sänkte sig över landskapet. Han synade sitt arbete på åkern och var nöjd. Trots att han var gammal, inte mindre än 68, så blev han aldrig gammal nog att sluta med gården, och allt det innebar.

Han hade ärvt gården av en avlägsen släkting. Den dagen August fick beskedet att han skulle flytta till norrland hade han inte tvekat en sekund. Han hade tagit sina tillhörigheter, satt sig på tåget då han inte ägde bil, och sedan bara slappnat av.

Väl på gården hade han inte blivit förvånad. Den var stor, luftig men behövde justeras lite. Och han hade redan första kvällen planerat morgondagens arbete. Men i själva verket var det ingen bra gård enligt släktens tycke. Den var förfallen men det vägrade han inse.

August hade alltid drömt om landet, han bodde i staden hela sin uppväxt. Och den kvällen han gjort sitt jobb på gården, så kände han hur livet bara lekte av entusiasm och glädje.

Tricia Johansson 20/4-12

onsdag 23 maj 2012

Formspring

Inspirerad av Dakota så har jag gjort en sida på Formspring där mina karaktärer och jag svarar på era frågor. Ställ en fråga till karaktärerna (eller mig) om lite allt möjligt.

En mycket bra och kreativ idé, Dakota! Hoppas jag fick ta efter den!

Sidan finns här:
www.formspring.me/DiamondWritings

/Tricia

Ny layout igen...

Nu har jag gjort en ny layout igen. Den förra var för... ja, oseriös och barnslig. Eller, jag är väl inte direkt professionell, men denna ser väl lite mognare ut? Inte direkt professionell, för jag är ju inte professionell, men ni förstår nog vad jag menar... Hade dålig fantasi när jag gjorde den förra.

Före:
Efter:
Vad tycker ni? Jag tycker om den nya bättre.

Tricia

Alicia och Alexandra - del 2


När Alexandra ställt den lite annorlunda frågan till Karin så hade ångrade hon sig med en gång.
- Jag menar inte att jag önskar folk döden.. Alltså..
- Jag förstår vad du menar, Alex. Och visst får du kalla mig för mamma! Ibland kan man ha en närmare relation till en person man biologiskt inte är släkt med, men det menar inget illa. Man har sådana känslor ibland. Men för att vara rättvis, gumman, så vill jag att du ska se dina föräldrar som dina riktiga. För att vara en god fostermor måste jag låta dig förstå vilka dina föräldrar är, och att de är viktiga. Annars skulle jag inte vara snäll mot dig!

Alexandra hade kramat Karin hårt och sedan hade Alicia kommit och frågat om glass. Det hade stört Alexandra, hon hade velat prata mer med sin nyblivna mamma. Nu när Alexandra tänkt på detta i sin tystnad, så kommer ironiskt nog Alicia och frågar Karin om glass, och det avbröt hennes tankar. I samma sekund kommer Lovisa tjutande och Karin frågar vad som hänt.
- Jävla Sofie, hon kastade en fotboll på mig!
- Lovisa, svär inte! Det gör man inte i det här huset. Sofie får be om ursäkt, det var säkert inte meningen!
- Jag svär hur mycket jag vill!
Lovisa är i trotsåldern och vägrade i den stunden att ge sig. En 9-åring kan inte alltid hålla sig. Hon fick ingen glass som straff och Karin sa att hon skulle få det om hon slutade svära. Lovisa stirrar stint på tvillingarna.
- Jag hatar er också! Mamma tycker mer om er. Ni skulle aldrig kommit hit!
- Nu räcker det! De är lika mycket mina barn som du är. Och jag älskar er alla lika mycket. De är dina syskon och så säger man inte. Gå till ditt rum nu!
Karin pekar irriterat mot utgången till köket. Lovisa går och skriker så gällt att rösten skär sig. Det brast inom Karin och hon spranger genast efter för att trösta Lovisa.

Alicia tog detta rätt hårt och börjar gråta i sin ensamhet. Hennes syster kommer gående mot gungorna på deras bakgård till det vita tegelhuset familjen bor i, där Alicia just sitter. Hon gungar sakta och sparkar i gruset under henne. Alexandra kramar sin syster och viskar i något i hennes öra.
- Hon är ju liten. Vad som än händer så har vi varandra!

Alicia och Alexandra - del 2

Del 1 finns här.

När Alexandra ställt den lite annorlunda frågan till Karin så hade ångrade hon sig med en gång.
- Jag menar inte att jag önskar folk döden.. Alltså..
- Jag förstår vad du menar, Alex. Och visst får du kalla mig för mamma! Ibland kan man ha en närmare relation till en person man biologiskt inte är släkt med, men det menar inget illa. Man har sådana känslor ibland. Men för att vara rättvis, gumman, så vill jag att du ska se dina föräldrar som dina riktiga. För att vara en god fostermor måste jag låta dig förstå vilka dina föräldrar är, och att de är viktiga. Annars skulle jag inte vara snäll mot dig!

Alexandra hade kramat Karin hårt och sedan hade Alicia kommit och frågat om glass. Det hade stört Alexandra, hon hade velat prata mer med sin nyblivna mamma. Nu när Alexandra tänkt på detta i sin tystnad, så kommer ironiskt nog Alicia och frågar Karin om glass, och det avbröt hennes tankar. I samma sekund kommer Lovisa tjutande och Karin frågar vad som hänt.
- Jävla Sofie, hon kastade en fotboll på mig!
- Lovisa, svär inte! Det gör man inte i det här huset. Sofie får be om ursäkt, det var säkert inte meningen!
- Jag svär hur mycket jag vill!
Lovisa är i trotsåldern och vägrade i den stunden att ge sig. En 9-åring kan inte alltid hålla sig. Hon fick ingen glass som straff och Karin sa att hon skulle få det om hon slutade svära. Lovisa stirrar stint på tvillingarna.
- Jag hatar er också! Mamma tycker mer om er. Ni skulle aldrig kommit hit!
- Nu räcker det! De är lika mycket mina barn som du är. Och jag älskar er alla lika mycket. De är dina syskon och så säger man inte. Gå till ditt rum nu!
Karin pekar irriterat mot utgången till köket. Lovisa går och skriker så gällt att rösten skär sig. Det brast inom Karin och hon spranger genast efter för att trösta Lovisa.

Alicia tog detta rätt hårt och börjar gråta i sin ensamhet. Hennes syster kommer gående mot gungorna på deras bakgård till det vita tegelhuset familjen bor i, där Alicia just sitter. Hon gungar sakta och sparkar i gruset under henne. Alexandra kramar sin syster och viskar i något i hennes öra.
- Hon är ju liten. Vad som än händer så har vi varandra!

Nöjd med begreppet boendestöd!

Nu har jag precis haft ett oerhört lyckat samtal med bistånd, som har hand om bostödet som jag har. Det är personal som kommer vissa timmar om dagen för att hjälpa mig (men inte göra det åt mig!) med vardagliga sysslor. Vi skapar tillsammans en plan för hur detta ska fungera, samt gör schema. Allt är specialanpassat för mig. De människor som kommer är medmänniskor, trevliga på riktigt, tillmötesgående och ser sig själv som gäster i mitt hem. De kommer därför inte bara hem till mig och bestämmer som t.ex hemhjälp (för äldre) gör. Här är det faktiskt jag som är deras arbetsgivare enligt dem. Fast inte helt seriöst menat såklart *blinkar*.

Detta är inte en del av sjukvården, även om dessa även har kunskap inom beteende och socialpsykologi, det vill säga, de förstår och hjälper människor även genom att prata och inte bara praktiskt. De tar sig tid att lyssna, är lyhörda när jag mår dåligt och hjälper mig att klara det jag ska göra, och även det jag kan just för stunden, jag kanske inte klarar allt, men de berömmer när jag faktiskt försöker (även om jag inte alltid lyckas). Deras uppgift är inte enbart att hjälpa mig att göra sysslorna, det är även att hjälpa mig att må bra så jag KAN göra dem!

Ribban sätts aldrig för högt. Det är jag som ser vad jag klarar av och de anpassar det. Sjukvården är jag inte alls nöjd, som ni säkert förstått. Dock kan inte socialenheten, kommun och bistånd bli bättre. Jag är medveten om att väldigt många inte får rätt hjälp (och det är beklagligt!), men för mig har det fungerat. Det är i alla fall fler som fått hjälp av biståndsenheten än från psykiatrin. De sköter i alla fall deras jobb och gör vad de kan. Detta vill jag lyfta fram, vad jag faktiskt är nöjd med, så jag inte bara klagar om vad som är skit. Idag sa jag faktiskt exakt så här:
"Ni är väldigt bra på att ta till er mina önskemål, ni lyssnar med öppna öron och det går snabbt! Och det är ju ett stort plus att din personal är väldigt trevliga, tillmötesgående, och uppträder mänskligt - helt enkelt genuina medmänniskor!"
Jag är medveten om att de lever på det, för lön och så vidare, men ingen jobbar ju utan lön när de är så krävande. Dessa personer förtjänar helt klart sin lön!

Ville bara säga att det finns bra hjälp i min vardag, en del människor är änglar - andra inte. Jag har dock bara hittills pratat om allt som är fel. En slutsats kan dras - Vården är inte bra, bostödet är bra! Viktigt att kunna skilja på deras roller i samhället och faktiskt ge dem beröm för deras arbete, när man tycker det är bra. Många bara går förbi även om de uppskattar det. Jag är noga med att ge beröm, för de kan ju inte heller ha det lätt. Vården förlåter jag inte dock.

Personer inom kommunen är ju faktiskt människor precis som du och jag, och förtjänar ett tack!

Tricia.

tisdag 22 maj 2012

Samhällets syn på killarna..?

Jag är tjej. Jag mår dåligt. Klart jag tycker det är bra att samhället tar upp problemet med tjejer som mår dåligt. Att tjejer skär sig, svälter sig och skadar sig själva på en hand full olika sätt. När någon ifrågasätter varför killarna inte uppmärksammas så får man ofta svar som "de är flest tjejer som ringer BRIS", "Det är de som berättar om hur de mår bättre än killarna, där ser man dem. Man kan ju inte neka att de är flest av dem!" och så försöker man kasta undan killar som inte vågar.

Jag är - som jag skrev - kvinna. Många kvinnor har en tendens att både vilja vara stark och visa att kvinnor är lika mycket värda, men samtidigt, när det är något de inte vill - bära något som är för tungt exempelvis - säga "Men jag är ju tjej, och du är starkare än mig!" och sedan vrida det mot att killen ska vara så tuff och hela tiden hjälpa till. Det handlar inte om svaghet, det handlar om att ibland manipulera för att få som man vill. För det har ju alltid varit så - tjejer bär inte tunga saker. Det gäller dock allt möjligt som killar tvingas göra, inte bara tyngd. Det var ett exempel. Det finns ju även exemplet om att killarna "ska" ge tjejerna deras jacka om det blir kallt, eller "ska" betala hela notan på restaurang. Det är ju också en del i att kvinnor faktiskt fortsätter bli förknippade som svaga i samhället - kan de inte värma sig själva eller betala sin del som jämställdhet ska utgå ifrån? Bådas gemensamma ansvar?  Därför är det fortfarande så för en del, kvinnan ska vara lika mycket värd, men ser ändå sig själv som ett offer, men till sin fördel på samma gång? Hur ska man ha det..?

Jag tycker absolut att alla är lika mycket värda, oavsett kön. Detta påstående gäller ju inte alla, men många har detta i bakhuvudet. Man är lärd så från barndomen. Min fråga är då hur kvinnor som beter sig på detta sätt ska kunna känna sig mer värda om de faktiskt själva orsakar sina problem till en viss del? Jag är medveten om att det är mestadels killar och män som håller på med våldtäkt, mord, och misshandel. Att en del tjejer som blivit utsatta för detta och alla killar över en kam är dock förståeligt från min sida. Det är ju ofta tal om att "tjejerna kan väl inte dra alla över en kan, alla är ju inte sådana?". Då har jag tänkt ett steg längre: Det är ju inte tjejernas tro på att killar är sådana som är en skev syn, och felaktig - det är dessa män som begått brottet som gjort dessa tjejer sådana. De kan ju inte vara på ett annat sätt, det är omöjligt. Alltså är det de männen som gjort kvinnorna illa som smutskastat alla andra godhjärtade män - inte kvinnans syn på dem! Ska man få någon att bli skyldig så är det dessa som begått brottet som gjort livet surt för de som inte begått brottet!

Men för dessa män och killar som inte gjort brottet då? Hur ska man ta hand om dessa om de mår dåligt? Om de blir våldtagna av andra killar eller också även kvinnor (!) varför uppmärksammas inte det? Det är inte de oskyldiga killarnas fel att de skyldiga satt dem i smutsen? Samhället måste se även dem - hur svårt det än är, och även om tjejer syns mer, så måste de ta sitt ansvar att i alla fall försöka ta reda på hur killarna mår! Om man säger att killar inte vågar söka hjälp - hur ska de då kunna våga om de blir behandlade så? Ingen kille som mår dåligt vill väl ta första steget? Det är ju skrämmande, det förstår till och med jag som är kvinna! Och att kvinnor tycker att allt möjligt är läskigt, det är ju okej?

Jag vill nämna att jag inte är emot kvinnor, och jag har aldrig varit i en situation då jag hellre skulle vilja vara man, eller att jag har emot ett visst kön. Jag trivs som kvinna, men jag vill lyfta upp dessa oskyldiga män och pojkar, som inte blir hörda. Jag är en av få kvinnor som vill det! Man ser alltid sina egna behov. Men hur kan så få kvinnor reagera på orättvisan? Om exempelvis pensionärer som levt under tid då männen hade makt, då borde väl i alla fall de människorna se samma mönster - kvinnorna blev orättvist behandlade, och det var jobbigt - i det här fallet blir killarna orättvist behandlade, är inte det samma sak? Sätt dig in i det!

Och så det här med skolan. Tjejer har ju massor av press, de ska vara snygga och smala. De ska passa in. De tror att alla killar bara vill ha tjejer som ser ut på ett visst sätt. Och ibland stämmer detta, tragiskt nog. Tonårskillar är inte änglar, men inte tjejerna heller. Har inte killar det också tufft? Har ni inte hört påståendet att "killar inte får gråta"? Det är ju en press i sig!

Nu kanske jag pratar om massa olika saker, och här kommer faktiskt ytterligare en sak jag funderat på. Allt jag har sagt har dock en röd tråd - samhällets syn på killarna. Den sista saken jag måste säga är följande.

Varför talas det bara om unga mammor? Pappor då? Många har inpräntat i sig att kvinnan bär ansvaret, för hon har fött barnet med sin kropp. Det är också en orättvisa för killar. Visst är det påfrestande att föda ett barn, det kan jag förstå fast jag inte fött barn själv, men tänk på att pappan är lika mycket pappa som kvinnan är mamma för barnet! Olyckligtvis tar många unga pappor inte sitt ansvar, och det är precis samma jämförelse som med män som begår brott mot kvinnor: dessa unga pappor försätter alla unga pappor i fara och i dålig sits med sitt beteende. Men även om många män förstör för andra män, så borde ju vi kvinnor ändå förstå att man måste åtminstone försöka se livet ur en mans synvinkel som har ett problem. Kvinnorna har ju själva problem, därför kan det väl inte vara ett så svårt krav?

Så där jag började, när jag läste om att massa tjejer mår dåligt, då tänkte jag med en gång på detta:
Inga killar vågar söka hjälp för detta, enbart på grund av dessa fakta. Även om killar är en minoritet vad gör det då för fel att att uppmärksamma även dem, även om tjejerna oftast söker hjälpen? Om man lyfter upp även killar kommer ju de också förhoppningsvis våga söka hjälp, och samhället kan se att även de mår dåligt så de kan ändra statistiksiffrorna. Man kan uppmärksamma även en minoritet, inte bara en majoritet. För som sagt, om de uppmärksammas kommer snart alla förvånas av hur många killar som också mår precis lika dåligt och kanske söker hjälp. Då kommer det väga lika! Det är jag faktiskt ganska säker på!


Tricia Johansson, 19. Skrivet 22/5-12.

Ny bloggdesign

Före:
Efter:
 

Vad tycker ni? Fint/fult/whatever?

Ny bloggdesign

Före:
Efter:
 

Vad tycker ni? Fint/fult/whatever?

Ny bloggdesign

Före:
Efter:
 

Vad tycker ni? Fint/fult/whatever?

Vad känner du nu?

Har fixat så att läsare kan säga vad de tycker och känner efter de läst en text på min blogg. Det är mycket viktigt att du som läsare får din röst hörd - det gör mig till en bättre skribent och bloggare! Alla dina åsikter är viktiga. Har därför gjort så att ni läsare kan kryssa i olika påståenden/alternativ om vad ni tyckte om inlägget "Bra, dålig, intressant etc". Ni hittar formuläret under varje inlägg. Det ser ut såhär:

Jag tror att jag kan komma att lägga till eller byta ut dessa ibland.

Skriv mycket gärna en kompleterande kommentar. T.ex om du har några ord, eller om du tycker något helt annat än vad som redan finns inskrivet. Och förresten, skriv en kommentar i vilket fall som helst!

Tyck till, det gör min dag soligare!
Även om du inte gillar något, så blir ändå min dag mer ljus än innan just DU sa vad du tyckte!

Tricia

Vad känner du nu?

Har fixat så att läsare kan säga vad de tycker och känner efter de läst en text på min blogg. Det är mycket viktigt att du som läsare får din röst hörd - det gör mig till en bättre skribent och bloggare! Alla dina åsikter är viktiga. Har därför gjort så att ni läsare kan kryssa i olika påståenden/alternativ om vad ni tyckte om inlägget "Bra, dålig, intressant etc". Ni hittar formuläret under varje inlägg. Det ser ut såhär:

Jag tror att jag kan komma att lägga till eller byta ut dessa ibland.

Skriv mycket gärna en kompleterande kommentar. T.ex om du har några ord, eller om du tycker något helt annat än vad som redan finns inskrivet. Och förresten, skriv en kommentar i vilket fall som helst!

Tyck till, det gör min dag soligare!
Även om du inte gillar något, så blir ändå min dag mer ljus än innan just DU sa vad du tyckte!

Tricia

Vad känner du nu?

Har fixat så att läsare kan säga vad de tycker och känner efter de läst en text på min blogg. Det är mycket viktigt att du som läsare får din röst hörd - det gör mig till en bättre skribent och bloggare! Alla dina åsikter är viktiga. Har därför gjort så att ni läsare kan kryssa i olika påståenden/alternativ om vad ni tyckte om inlägget "Bra, dålig, intressant etc". Ni hittar formuläret under varje inlägg. Det ser ut såhär:

Jag tror att jag kan komma att lägga till eller byta ut dessa ibland.

Skriv mycket gärna en kompleterande kommentar. T.ex om du har några ord, eller om du tycker något helt annat än vad som redan finns inskrivet. Och förresten, skriv en kommentar i vilket fall som helst!

Tyck till, det gör min dag soligare!
Även om du inte gillar något, så blir ändå min dag mer ljus än innan just DU sa vad du tyckte!

Tricia

Att ha bestämt sig för att vinna är att redan ha vunnit!

Bara av att ha bestämt sig för att leva är ett vinnande skede i att klara målet helt och hållet. Att ha bestämt sig för att vinna, så har man redan vunnit. Bara att veta att man vill ta ett sånt beslut, är att känna att man redan segrat.

Det är precis så jag känner. Hur ska jag annars känna?
Jag är ju Tricia, en stark tjej.
Om många säger det, kan alla ha fel?
Nej.

Om få säger att jag inte är det, kan dessa ha rätt?
Nej.

Nu är det såhär.
Jag, Tricia Marie Sofie, slår mig för bröstet, åter sänker handen och slår den mot bordet jag sitter vid. Inte aggressivt. Inte hotfullt. Inte på ett negativt vis.

Med jag sätter ner foten, tänker att jag ska fan inte leva såhär, medan jag slår handen i bordet, och har dessa tankar så säger jag detta.

Kalla mig svag. Kalla mig svag som skär mig.

Ni kan inte ha mer fel.


Jag ska leva, den här gången för min egen skull!

Att ha bestämt sig för att vinna är att redan ha vunnit!

Bara av att ha bestämt sig för att leva är ett vinnande skede i att klara målet helt och hållet. Att ha bestämt sig för att vinna, så har man redan vunnit. Bara att veta att man vill ta ett sånt beslut, är att känna att man redan segrat.

Det är precis så jag känner. Hur ska jag annars känna?
Jag är ju Tricia, en stark tjej.
Om många säger det, kan alla ha fel?
Nej.

Om få säger att jag inte är det, kan dessa ha rätt?
Nej.

Nu är det såhär.
Jag, Tricia Marie Sofie, slår mig för bröstet, åter sänker handen och slår den mot bordet jag sitter vid. Inte aggressivt. Inte hotfullt. Inte på ett negativt vis.

Med jag sätter ner foten, tänker att jag ska fan inte leva såhär, medan jag slår handen i bordet, och har dessa tankar så säger jag detta.

Kalla mig svag. Kalla mig svag som skär mig.

Ni kan inte ha mer fel.


Jag ska leva, den här gången för min egen skull!

måndag 21 maj 2012

Alicia och Alexandra - del 1

Här kommer första delen av en splitterny berättelse om tvillingarna Alicia och Alexandra. En liten saga om relationer, familjen och vardagsäventyr som kan betyda mycket! Denna saga skapades precis nu, samma dag som detta inlägg! Ska försöka fylla på med nya små bitar då och då!

Del 1.
Alicia är en sådandär fridfull person. Hennes tvillingsyster Alexandra är dock motsatsen, som oftast skojbråkade och var högljudd, mest likt en liten pojke!
- Det är egentligen ett under att ni kommer överens! Fast det är ju klart, motsatser dras ju till varandra, säger Karin, flickornas fostermamma och blinkar med ena ögat.
- ... och tvillingar sägs ha en del gemensamma gener, eller det lät ju fel men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, fyller Matt i som är Karins man.

Alicia och Alexandra kunde egentligen inte ha det bättre. Trots att deras föräldrar dog, och flickorna endast var 4 år gamla, så kom de till en underbar fosterfamilj som älskade dem som sina egna barn. Nu är systrarna 12.

De har 4 fostersyskon, Emil, Lovisa, Linnéa och Sofie. Dessa kunde lika gärna vara Alicia och Alexandras riktiga syskon. Så mycket bus och skojbråk som de hittar på fanns inte när deras föräldrar levde.

Ibland får Alexandra dåligt samvete när hon tänker på en gång då hon kom fram till Karin som 9 år gammal.
- Får jag kalla dig för mamma? Jag tycker det är bra att mamma och pappa dog, utan det skulle jag inte ha dig och alla mina syskon som jag nu har! Mamma? Är det fel att säga så...?

Alicia och Alexandra - del 1

Här kommer första delen av en splitterny berättelse om tvillingarna Alicia och Alexandra. En liten saga om relationer, familjen och vardagsäventyr som kan betyda mycket! Denna saga skapades precis nu, samma dag som detta inlägg! Ska försöka fylla på med nya små bitar då och då!

Del 1.
Alicia är en sådandär fridfull person. Hennes tvillingsyster Alexandra är dock motsatsen, som oftast skojbråkade och var högljudd, mest likt en liten pojke!
- Det är egentligen ett under att ni kommer överens! Fast det är ju klart, motsatser dras ju till varandra, säger Karin, flickornas fostermamma och blinkar med ena ögat.
- ... och tvillingar sägs ha en del gemensamma gener, eller det lät ju fel men jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, fyller Matt i som är Karins man.

Alicia och Alexandra kunde egentligen inte ha det bättre. Trots att deras föräldrar dog, och flickorna endast var 4 år gamla, så kom de till en underbar fosterfamilj som älskade dem som sina egna barn. Nu är systrarna 12.

De har 4 fostersyskon, Emil, Lovisa, Linnéa och Sofie. Dessa kunde lika gärna vara Alicia och Alexandras riktiga syskon. Så mycket bus och skojbråk som de hittar på fanns inte när deras föräldrar levde.

Ibland får Alexandra dåligt samvete när hon tänker på en gång då hon kom fram till Karin som 9 år gammal.
- Får jag kalla dig för mamma? Jag tycker det är bra att mamma och pappa dog, utan det skulle jag inte ha dig och alla mina syskon som jag nu har! Mamma? Är det fel att säga så...?

Utskriven

Nu har jag skrivit ut mig från sjukhuset - SJÄLV. Tragiskt nog är jag precis som innan jag kom dit, dock med en nyvunnen frihetskänsla som jag dock uppskattar mer. Det tragiska är ju bara att ingenting hände där. Jag var bara där för att slösa tid i tron på hjälp!

Psykiatrin - ett skämt!

Utskriven

Nu har jag skrivit ut mig från sjukhuset - SJÄLV. Tragiskt nog är jag precis som innan jag kom dit, dock med en nyvunnen frihetskänsla som jag dock uppskattar mer. Det tragiska är ju bara att ingenting hände där. Jag var bara där för att slösa tid i tron på hjälp!

Psykiatrin - ett skämt!

Rättspsyk - Detta har berört mig djupt!

Jag har suttit timme efter timme och bara läst artiklar, debatter och krönikor om rättspsykiatrin och deras behandling av unga kvinnor med självskadebeteende. Jag har även läst utdrag och texter från "Slutstation rättspsyk" av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Detta ämne berör mig oerhört djupt, och efter jag läst om Camilla, 18, som vårdats på rättspsyk med tvångsåtgärder som mer eller mindre liknar vanvård så började jag stortjuta. Jag har även läst om andra tjejer som blivit isolerade under flera dygn, fått ha tvångshandskar på sig flera månader, och läkarna hade inte skrivit någon giltig anteckning i kvinnornas journaler om varför denna åtgärd vidtogs! Läste även om en flicka som blev bältad (bältsäng) i flera timmar och utan att en personal satt bredvid och lugnade ner (som det är bestämt att man MÅSTE göra!), utan istället satt utanför dörren och tittade på flickan genom ett glasfönster! För att läsa mer om vad rättpsyk innebär så rekomenderar jag att du besöker någon av länkarna ovan, t.ex länken till boken, eller författarnas hemsidor.

Jag kunde inte sluta läsa. Jag kan inte sluta läsa om detta ämne. Det är hemskt och berör mig illa, men samtidigt måste jag läsa det för att vi människor (hur känsliga vi än är!) måste informeras av denna helt vansinniga vård.

Jag blev väldigt arg när jag läste en kommentar till Thérèses artikelNewsmill som menade att det är okej att använda rättspsyk på självskadande unga flickor då de faktiskt är "för sjuka" för något annat. Det lät nästan som skribenten menade att flickorna förtjänade det när de "beter sig onormalt". Och tyvärr är det många som faktiskt tänker så. Men hur illa skick dessa unga tjejer än är så är väl vanvård fel? För det är precis vad det är! Thérèse svarade på kommentaren med att mycket bra exempel: "Bara för att din kompis kanske är elak - det ger dig ingen rätt att slå honom!".

Jag tänker på min typ av vård. Om ni läst min andra blogg så ser ni att jag är på sjukhus. Detta är inte rättpsyk, och det är min största rädsla även om jag vet att jag faktiskt aldrig kommer komma dit. Detta är min största rädsla nu, jag är räddare för detta än jag är för att bli mördad mitt i natten i en mörk gränd! Och så ska man ju inte känna om något som ska vara till hjälp, om något som faktiskt ska ge dessa flickor ett liv utan självskadebeteende och suicid-tankar!

En sak som skrämmer mig lika mycket är att dessa kvinnor tvingas leva 24/7 tillsammans med dömda fångar. Det måste väl göra att flickorna tror att de har gjort något brott? Det är hjärntvättning!

När man hör om sånt här kan man faktiskt inte låta bli att bli skakig. De människor som inte reagerar så är ju känslolösa! Djur som har felbeteenden som t.ex blivit misshandlade av sina ägare blir oftast förflyttade till en annan ägare. Ibland känns det som om hundrar har mer livsvärde än dessa kvinnor.

Jag tänker ofta, vi vet att många tycker detta fel. Man hör och ser överallt om artiklar, krönikor och debatter om hur fel detta är. Varför händer då inget? Kan flera tusen eller miljoner människors röster vara helt betydelselösa?

Och här står jag och önskar att jag hade makten mer än att skriva detta inlägg. Jag önskar att jag var Gud, kunde trolla, kunde GÖRA något! Detta är bara ännu en artikel som kommer åsidoläggas av dessa kliniker, socialstyrelsen, staten och människor som i detta samanhang har precis samma makt som Gud har för troende.

Tricia

Lilla Alex

Det långa svarta håret vajar i vinden.
Den lilla korta tjejen med den mörka baskern på sned går ensam i höstmörkret.
Hon ”spökar ut sig” i stuprör, och en rutig stjorta, och basker.
Hon säger att hon är målare.
Flickan, Alex heter hon, är påväg hem efter samtalet med skolkuratorn.
”Lite problem har ju alla i den åldern”, sa hon.
Det var dagens underdrift.
För flickans styvfar våldtar henne, och hjärntvättar henne, att ”såhär gör alla pappor, det är helt normalt, och vanligt”. Så det är det väl.
Flickan är ju bara 10 år.
Hon är nog lycklig.
Hon som har en så snäll pappa, som gör som alla andra pappor.
Det är nog posetivt det här.
Vad gick jag till kuratorn för?
Jag är ett normalt, och helt lyckligt litet barn.
Jag har det som alla andra.
Det säger kuratorn med.
Men flickan vet inte att hon kommer få problem ”där” när hon blir äldre.
För styvfadern har en sjukdom.
Det vet hon inte där hon går i höstmörkret helt ovetande, och fri.
Hon såg ju så lycklig ut.
Att flickan själv inte kommer kunna få några barn när hon blir stor är det ingen som vet.
För att hon blev sexuellt utnyttjad var det ju ingen som såg…

Lilla Alex

Det långa svarta håret vajar i vinden.
Den lilla korta tjejen med den mörka baskern på sned går ensam i höstmörkret.
Hon ”spökar ut sig” i stuprör, och en rutig stjorta, och basker.
Hon säger att hon är målare.
Flickan, Alex heter hon, är påväg hem efter samtalet med skolkuratorn.
”Lite problem har ju alla i den åldern”, sa hon.
Det var dagens underdrift.
För flickans styvfar våldtar henne, och hjärntvättar henne, att ”såhär gör alla pappor, det är helt normalt, och vanligt”. Så det är det väl.
Flickan är ju bara 10 år.
Hon är nog lycklig.
Hon som har en så snäll pappa, som gör som alla andra pappor.
Det är nog posetivt det här.
Vad gick jag till kuratorn för?
Jag är ett normalt, och helt lyckligt litet barn.
Jag har det som alla andra.
Det säger kuratorn med.
Men flickan vet inte att hon kommer få problem ”där” när hon blir äldre.
För styvfadern har en sjukdom.
Det vet hon inte där hon går i höstmörkret helt ovetande, och fri.
Hon såg ju så lycklig ut.
Att flickan själv inte kommer kunna få några barn när hon blir stor är det ingen som vet.
För att hon blev sexuellt utnyttjad var det ju ingen som såg…

Att dö lycklig

Hon heter Parava. Och hon har blåsvart hår, isblåa mandelformade ögon och vit hy. Hon kommer från Japan. Hon kallas Parre, och hon hatar fiskbullar. Hon tror på andar, klär sig bara i svart, och är alltid glad. Nej, nu ljög jag. I alla fall det sistnämnda var en lögn. Hon mår dåligt. Har gjort det sen hon var liten. Har ångest. Och idag ska hon börja på BackThuna-skolan. Och försöka vara glad fast det inte går.
- Välkommen Parva Shiksaan, gapar läraren som tydligen heter Inga-Britt.
- Jag heter Parava Shikosan, rättar Parava och hennes blå ögon lyser hat. Hat emot hela klassen. Hat mot läraren. Hat mot hela jävla livet.
- Jaja, välkommen då, muttrar läraren som inte bryr sig om vad fan hon heter.
- Tack, säger det blåögda barnet och går och sätter sig på den anvisade platsen.
Klassen skrattar.
Parava är 14 år. Hon är ett barn. Ja, det är hon i alla fall är hon ett barn när det gäller saker som är kul. Som att se vuxenfilmer. Men hon får ändå alltid en vuxen människas ansvar. Hon är ny i denna förbannade klass. De viskas och tisslas om henne, och ett 20 par ögon riktas åt hennes håll. Hon önskar att hon kunde försvinna.
Och så kom rasten. Och ungarna i åttonde klass sätter sig i uppehållsrummet och spelar kort. En ljushårig, pinnsmal tjej med busiga fräknar och rosa tröja kommer fram till Parava.
- Hejsan, säger hon högt. Hon förklarar sig genast
- Förlåt, jag har problem med min hörsel. By the way, vilket coolt namn du har! Jag heter Elin.
Parava ler. Det finns visst en bra elev.
- Tack, säger Parava och tvinnar sitt hår runt pekfingret.
- Du har så långt hår! säger Elin. Är det färgat? frågar hon sedan.
- Nej, det är naturligt.
Elin fortsätter att rosa Parava. Hon har fina ögon, fin kropp, allting är perfekt med den nya eleven. En annan elev med tråkigt utseende, typ råttfärgat hår, kommer fram till dem.
- Sluta din idiot, snäser hon till Elin.
Hon vänder sig till Parava.
- Du förstår, Elin här är homosexuell och helt dum i huvudet.
- Sluta, Elina! skriker Elin och ger hon som tydligen heter Elina, en smäll på käften.
- Jag är bi, säger Parava och ler.
- Idiot, skriker hon med råttfärgat hår till de tjejerna som inte är som alla andra.

De två flickorna går hand i hand på gatan. De har precis träffats. I en grå, unken skola med tillgjorda, fördomsfulla elever. Men de ser bara varandra. En liten kyss på kinden får Parava av Elin när de skiljs åt på gatan. Parava längtar till nästa skoldag.
Nästa dag är Elin inte där. Klassen viskar och läraren har ett meddelande i handen.
- Elin är död, säger Inga-Britt. Hon dog i cancer inatt.
Läraren ger Parava ett brev.
- Det är från Elin.
”Kära Parava. Jag ville ha en sista kyss från en tjej som jag blev kär i endast genom att titta på henne. Jag blev kär i dig bara genom att titta på dig. Ett första ögonkast liksom. Och jag vill veta om du är kär i mig. Säg det framför hela klassen. Kram Elin”
- Jag är kär i Elin. Jag är det.
Parava får tårar. Hon har aldrig blivit så kär genom ett första ögonkast. Någonsin. Klassen gapskrattar.
Nästa dag får läraren ett samtal från begravningsbyrån.
- Parava kommer aldrig mer till klassen, säger hon till de pratande jävla ungdomarna i klassrummet.
- Va skönt! säger tjejen med råttfärgat hår.
Men vad hände med Parava? Hon begravdes inom två veckor i samma grav som Elin. De ville inte begravas med sina släktingar.
Nu kan vi vara tillsammans utan fördomar, viskar Elin i Paravas öra, och gråter av lycka.

Att dö lycklig

Hon heter Parava. Och hon har blåsvart hår, isblåa mandelformade ögon och vit hy. Hon kommer från Japan. Hon kallas Parre, och hon hatar fiskbullar. Hon tror på andar, klär sig bara i svart, och är alltid glad. Nej, nu ljög jag. I alla fall det sistnämnda var en lögn. Hon mår dåligt. Har gjort det sen hon var liten. Har ångest. Och idag ska hon börja på BackThuna-skolan. Och försöka vara glad fast det inte går.
- Välkommen Parva Shiksaan, gapar läraren som tydligen heter Inga-Britt.
- Jag heter Parava Shikosan, rättar Parava och hennes blå ögon lyser hat. Hat emot hela klassen. Hat mot läraren. Hat mot hela jävla livet.
- Jaja, välkommen då, muttrar läraren som inte bryr sig om vad fan hon heter.
- Tack, säger det blåögda barnet och går och sätter sig på den anvisade platsen.
Klassen skrattar.
Parava är 14 år. Hon är ett barn. Ja, det är hon i alla fall är hon ett barn när det gäller saker som är kul. Som att se vuxenfilmer. Men hon får ändå alltid en vuxen människas ansvar. Hon är ny i denna förbannade klass. De viskas och tisslas om henne, och ett 20 par ögon riktas åt hennes håll. Hon önskar att hon kunde försvinna.
Och så kom rasten. Och ungarna i åttonde klass sätter sig i uppehållsrummet och spelar kort. En ljushårig, pinnsmal tjej med busiga fräknar och rosa tröja kommer fram till Parava.
- Hejsan, säger hon högt. Hon förklarar sig genast
- Förlåt, jag har problem med min hörsel. By the way, vilket coolt namn du har! Jag heter Elin.
Parava ler. Det finns visst en bra elev.
- Tack, säger Parava och tvinnar sitt hår runt pekfingret.
- Du har så långt hår! säger Elin. Är det färgat? frågar hon sedan.
- Nej, det är naturligt.
Elin fortsätter att rosa Parava. Hon har fina ögon, fin kropp, allting är perfekt med den nya eleven. En annan elev med tråkigt utseende, typ råttfärgat hår, kommer fram till dem.
- Sluta din idiot, snäser hon till Elin.
Hon vänder sig till Parava.
- Du förstår, Elin här är homosexuell och helt dum i huvudet.
- Sluta, Elina! skriker Elin och ger hon som tydligen heter Elina, en smäll på käften.
- Jag är bi, säger Parava och ler.
- Idiot, skriker hon med råttfärgat hår till de tjejerna som inte är som alla andra.

De två flickorna går hand i hand på gatan. De har precis träffats. I en grå, unken skola med tillgjorda, fördomsfulla elever. Men de ser bara varandra. En liten kyss på kinden får Parava av Elin när de skiljs åt på gatan. Parava längtar till nästa skoldag.
Nästa dag är Elin inte där. Klassen viskar och läraren har ett meddelande i handen.
- Elin är död, säger Inga-Britt. Hon dog i cancer inatt.
Läraren ger Parava ett brev.
- Det är från Elin.
”Kära Parava. Jag ville ha en sista kyss från en tjej som jag blev kär i endast genom att titta på henne. Jag blev kär i dig bara genom att titta på dig. Ett första ögonkast liksom. Och jag vill veta om du är kär i mig. Säg det framför hela klassen. Kram Elin”
- Jag är kär i Elin. Jag är det.
Parava får tårar. Hon har aldrig blivit så kär genom ett första ögonkast. Någonsin. Klassen gapskrattar.
Nästa dag får läraren ett samtal från begravningsbyrån.
- Parava kommer aldrig mer till klassen, säger hon till de pratande jävla ungdomarna i klassrummet.
- Va skönt! säger tjejen med råttfärgat hår.
Men vad hände med Parava? Hon begravdes inom två veckor i samma grav som Elin. De ville inte begravas med sina släktingar.
Nu kan vi vara tillsammans utan fördomar, viskar Elin i Paravas öra, och gråter av lycka.

söndag 20 maj 2012

Ny skrivblogg!

Nu har jag skaffat en ny skrivblogg som finns här:
www.tricialittlediamondjohansson.blogspot.se

Underbar familj!

Har haft permission mellan fredag till söndag (idag 20:e), från sjukhuset. Igår hade min syster och bonusbror (mammas sida) ett gemensamt kalas, Theo fyllde 14 och min syster Madeleine fyller 15 (den 29e). Kalaset hade vi hos mamma. På festen kom Mats (mammas man) systrar och föräldrar, mammas bror med familj, Ella (Theos syster), mamma och Mats, min pappa, hans flickvän Eva och hennes dotter (min och syrrans bonussyster) Emma. Emma är 6 år och helt fäst vid mig och Madde. Ska alltid gosa och sitta i mitt knä, hålla i handen ute, och är väldigt kramig. Så söt! Jag är även oändligt glad att mina föräldrar kan komma överens trots att de är skilda. Att pappa och familjen på den sidan kan komma till mamma och Mats hus och vara tillsammans med henne och Mats släkt. Och tvärtom. Det finns så många skilda som inte kommer överens med sina ex. Det är synd. Min mamma och pappa är bästa vänner och de litar på varandra i vått och torrt. Mamma säger att hon står min pappa närmast av alla, och att vi inte kunde ha en bättre pappa! Jag har inget emot att mina föräldrar är skilda, utan skilsmässan skulle jag aldrig träffat mina underbara bonussyskon Emma, Jacob, Ella och Theo! Tycker om dem som mina egna syskon! Jag och Madeleine har dock samma föräldrar, och det är klart, jag står ju henne närmast!

Fick permission (som sagt) för att kunna delta i kalaset. Mats släkt är sååå gulliga och de var jätteglada att se mig. De behandlar inte oss olika, deras "riktiga" syskonbarn/barnbarn, och mig och syrran. Vi är syskonbarn och barnbarn också. Kunde inte ha en bättre familj och bonusfamilj! Min mamma säger jämt att "tänk så många som älskar dig och bryr sig om dig, Tricia!" när jag är på sjukhuset. Det har hon verkligen rätt i!




Tricia

Wow, du är död! - del 1

HANDLING
Parava Shikosan är 14 år och bor i ett familjehem med 3 andra barn. Hon trivs inte, och de andra barnen fryser ut henne. Inte heller blir det lättare när Paravas fosterföräldrar, Adela och Rolf, bestämmer att de ska flytta till en ny stad. Väl i den nya staden börjar hon skolan där hon blir utsatt av skolans mobbare, flera killar som inte accepterar henne för den hon är. Det gör för den delen inte hennes fosterfamilj heller.

Parava kommer från Japan. Alltså ser hon annorlunda ut. Och när ingen i hennes närhet vill acceptera henne som hon är, så gäller det för Parava att stå på sig. Och det visar sig vara det absolut svåraste hon varit med om...

DEL 1.
Oron stiger i magen, huvudet, händerna, och hela dig. Alla har vart i den situationen någon gång. Man känner hur oron tar över förståndet helt. Och man bara sitter där, stel som en pinne. I alla fall känns det så. Om man står där själv, första dagen den dagen man ska lämna allt jobbigt bakom sig och börja om på nytt. Så är det för 14-årga Parava Shikosan. Hon slår undan de jobbiga minnena, och försöker verkligen att passa in, och se framåt istället för bakåt. Ja, namnet är mycket underligt. Men det beror på hennes bakgrund. Hennes pappa Jaquma var Japan. Mamman, Florence var svensk, men de behöll det japanska efternamnet, även fall de bodde i Sverige, och Parava fick ett japanskt namn, det hörs ju. Men tragiskt nog dog Jaquma, och Florence i en bilkrash, och Parava kom till ett fosterhem på en förort till Stockholm. Parava kan både japanska, engelska, och svenska flytande, fast hon växt upp i Sverige. Hon har kritvit hy, fast samtidigt syns hennes japanska rötter tydligt.

-Parava? Har du packat upp åtminstone skolkläderna än?

-Ehrm, nej? Jag har inte hunnit så långt. Hurså?

-Vadå hurså? Klockan är fan halv elva. Och du börjar ju i skolan i morgon.

-Ja, men vi kom ju för en timme sen, jag har inte hunnit!
Parava hör Adela, och Rolf stöna inne i deras arbetsrum. Hon måste vara ett otroligt jobbigt fosterbarn. Amy Sanders, Lovata Sambero (eller Lova som alla kallar henne), och Sicksten (Sickan) Moberg, måste vara värdens underbaraste barn i gemförelse med Parava Shikosan. Amy, Lova, och Sickan är i och för sig också fosterbarn, med olika bakgrunder till deras fosterhemsplacering, men de verkar inte vantrivas lika mycket som hon. Amy med sitt lockiga, blonda hår, och rosa klädstil, och Lovas skatekläder, är i alla fall mer accepterat än Paravas J-rockstil. Och Sickan går omkring i skjorta och byxor, och ser så prydlig ut, att ingen kan ogilla honom mer än mobbarna i skolan.

-Alltså, nu får du väl fan ta och ge dig?
Orden kommer från Amy, och Lova som står i dörren, och blänger på Parava.

-Vad är det? Frågar Parava irriterad. Vad vill ni? Mucka gräl?

-Alltså, vi har vart här i två timmar, och du sitter och inte har packat upp än? Det va tant Adela, som sa till oss att slå ihjäl dig om du inte packat upp.

-Jag är på gång! Sluta tjata någon jävla gång.
Amy och Lova går ut, och en hyfsat arg Parava, vänder flyttkartongen med böcker upp och ner, så att böckerna landar i sängen. Där ramlar det ut. Hon hade glömt att hon gömt det i en av böckerna. En av de många jobbiga lappar hon fått i sitt skåp från hennes förra skola. Det va någon som hade skrivit "Jävla emo. Gå och skär dig!", och Parava hade visat lappen för tant Adela, och farbror Rolf, men de hade bara synat hennes armar och sagt att det va hennes eget fel, eftersom hon faktiskt skadade sig medvetet på riktigt. Parava funderar på hur fasen hon kan sluta skära sig, om de kritiserar henne. Dessutom är hon inte emo. Hon lyssnar inte ens på emocore. Hon lyssnar på J-rock. Det är bara japan som är viktigt i hennes liv. Musiken, mangan, och animefilmerna, böckerna, tecknarstilen, kläderna, livsstilen... och så förstås hennes största intresse: fotografering. Hon har en hemsida där hon lägger upp fotona. Det känns bra. Folk kommenterar positiva saker i hennes gästbok, och hon får hyfsat många besökare både till bloggen, och hemsidan.

Hej alla bloggare. Idag har vi flyttat till en av alla slitna förorter till Stockholm. Imorgon börjar jag i den slitna skitskolan, i här, och vad ska jag mer säga för att ni ska fatta hur pestigt det är? Amy är som vanligt en liten puderdocka, Lova är en liten tyken unge, och Sickan är... perfekt, och det gör mig fullständigt galen! Dessutom vet inte folk va de ska sätta mig i för fack när det gäller utseende. De kallar mig emo, men det är ju uppenbart: De kallar ALLA de inte kan placera i fack, för emo.

Parava slår upp ögonen, och sätter sig upp i sängen. Hon är trött, och väldigt utmattad. Idag börjar den pestiga skoldagen, i hela hennes deppiga liv. Hon stiger upp, och masar sig iväg till toaletten, och borstar tänderna, samt sköljer ansiktet. Sen går hon tillbaka till sitt rum igen, och tar på sig sina kläder. Svarta leggings, vita benvärmare, rutig old school-kjol, grön kofta, lite svettband och armvärmare, och Hello Kitty-linnet,. Sen sätter hon upp håret i två toffsar högt upp på huvudet, men luggen, och lite hår på sidorna sticker ner på var sida på huvudet. På sidan av luggen sätter hon två färgglada spännen. Hennes svarta hår är långt, böljande och når ned till midjan. Hon är vacker. Men ingen ser det för att hon har annorlunda kläder. Hon suckar. Parava går ner och äter frukost.


-Måste du gå klädd sådär varje dag? Säger Adela surt.

-Ehm, ja?

-Ska du inte göra ett bra intryck när det är första dagen på skolan...?

-...som någon annan person jag inte är? Ska jag ge folk ett intryck av någon jag inte är?
-Du gör som du vill, men det var bara ett råd. En vacker dag råkar du illa ut.
Parava suckar. Detta va hon van vid. Så sa Adela varenda gång hon skulle till ett nytt ställe. Adela, och Rolf, samt deras "hopplösa fosterungar" (som de kallar dem), Lova, Sickan, Amy och Parava, flyttade ofta. Det va Adelas jobb, som professor som fick dem att flytta hit och dit. Parava går till hallen och tar på sig skorna, det är ett par olikfärgade converse. Den ena är svart, och den andra är grön. Illgrön. Adela tjatar alltid om hur skabbig hon ser ut med två olikfärgade skor. Men det skiter hon i. Det ingår ju hennes klädstil.

Rolf svär högt.
–Fan i helvete! Den här biljäveln funkar ju aldrig!
Parava ställer sig bredvid honom och synar bilvraket.

-Vad är problemet?

-Bilen ger bara ifrån sig ett rossligt ljud när man försöker starta den!, muttrar Rolf.

-Ska vi åka någon gång? Hörs en röst från ytterdörren.
Det va Sickan. Lova klämde sig förbi Sickan och ställde sig bredvid Parava.

-Vi två ska gå i samma klass på BackThuna Skolan va?

-Ja.

Lova log, och satte sig i bilen som äntligen gick igång. Parava satte sig i sätet bredvid henne, och Sickan och Amy satte sig på sätena i bak. Bilen va en minibuss, med sex sittplatser, för annars skulle de ju inte få plats. Rolf svär lite lätt, och sätter sig själv i bilen också, och ska just starta, när han vänder sig om mot de fyra ungdomarna i baksätena.

-Har ni med er allt?
Amy håller sin makeup-spegel, och puderdosa högt över huvudet, så hon kan förbättra sminket, men i den stund hon hörde Rolf tjata, så höjde hon blicken och väste:

-Hallå? Vi är ju inte precis 3 år längre!
Nej. Parava, är 14, Lovata är 15, men har gått om en klass, så hon går i samma klass som Parava. Sickan, och Amy är båda två 13 år. Rolf säger aldrig emot Amy när hon snäser. Men alla andra läxar han upp om de beter sig tjurskalligt. Han tittar bara extra länge på Amy, och vänder sen uppmärksamheten mot Parava.

-Ska du verkligen ha på dig det där? Varför kan du aldrig vara prydlig?

-Låt mig va!
Parava känner vreden bubbla inom henne. Varför ska Rolf ha sån jäkla respekt för Amy, men inte för henne? Men hon hinner inte få nått utbrott, för Rolf har redan startat bilen, och de skulle nog hinna vara framme vid skolan innan bråket skulle vara över. Och det är ju ett himla fint intryck hennes blivande klasskompisar får om henne, om hon kommer alldeles röd i ansiktet, och mitt i ett bråk.
Rolf svänger in på skolgården, och Amy och Sickan kliver ut, och går till deras klassrum. Lova och Parava svänger åt vänster.

-Alltså... Egentligen tycker jag bra om dig! Lyssna inte på Amy, som alltid ska va så bitchig, säger Lova, och drar upp axelväskan en aning längre upp på axeln.

-Varför är du alltid med på hennes små pikar då?

-Alltså... Hon manipulerar ju folk!

-Hon lyckas ju inte manipulera mig? Säger Parava stört.

-Äh, skit i det då! Jag försökte bli vän med dig lite mer. Jag menar, vi har alltid stått varandra hyfsat nära, men nu när vi är nya är det ju lätt om vi har varandra, om vi inte får några vänner i början.

-Äh, va inte så känslig. Jag har ju inte direkt något emot dig, även ifall vi inte är precis bästa kompisar heller!

-Nej, men vem hindrar oss från att försöka bli det?
Parava funderade en stund.

-Ingen!

Parava och Lova går in genom skolporten, och in på rektorsexpeditionen.

-Vi skulle be att få tala med, rektor Parrik Wednedy, Sa Lova till sekreteraren

-Ett ögonblick, varsågod och sitt så länge.

-Tack.
Lova, och Parava satte sig i fåtöljerna utanför rektorn rum, men hann knappt mer än slå sig ner innan rektorn kom ut ur sitt arbetsrum, och fick syn på flickorna.

-Hej. Är ni de nya eleverna här på Back Thuna? Parrik synar sitt anteckningsblock, och
säger sen ostadigt: - Lovata Sambero, och Parava Shik.. saan..?

-Shikosan. Parava Shikosan, rättar Parava honom. Hon är van vid att folk inte kan
uttala hennes namn.

-Oh, förlåt. Det va mig ett svårt namn du hade! Skrattar Parrik glatt,
utan att inse att det faktiskt gav ett litet sårande intryck på Parava. Hon hatar att ha ett udda namn, som inte jäkla människa kan lära sig uttala. Men hon gillar sitt namn, så hon tänker aldrig byta det.

-Det är ett japanskt namn! Häver Parava ur sig, en aningen kaxigt.

-Jaha, så du är japan?

-Ja, 50 procent japan.
-Okej, låter spännande! Ska jag vi gå till ert klassrum?
"Nej".. säger Parava tyst, men ändå så högt att det nästan hörs. Hon är livrädd för att se alla ögon som glor på henne, när hon stiger in.

-Ursäkta? Frågade Parrik förvånat, samtidigt som han synade sin klocka för att se så inte visarna sprang iväg. Det gjorde de tydligen.

-Det va inget, jag sa inget, muttrade Parava snabbt.
Lova knuffar till henne med armbågen, och väser:

-Kan du inte va tyst? Du gör det värre!

-Jaja, förlåt!

Parava och Lova, följer efter Parrik Wednedy till andra våningen, och fram till ett stort klassrum. Eller ja, det är en mycket stor dörr, och där inne bör det nog dölja sig ett stort klassrum. Parrik knackar på dörren, och en mörk kvinna öppnar. Parrik vänder sig mot tjejerna.

-Flickor, detta är er nya klassföreståndare, Monica Saleen.

-Så, ni är Lovata Sambero, och Parva Shikosaan?

-Jag heter Parava Shikosan, säger Parava stött.

-Oj, förlåt, det va ett besvärligt namn du hade, sa Monica entusiastiskt.

-Det är faktiskt japanskt!

-Oh, va häftigt, då kan du väl japanska?
Klassen viskar. Parava tittar ner i golvet, och känner hur Lova tittar på henne.

-Kan du inte hålla käft någon gång? Säger Lova nu, ännu argare än förut. Fast hon
säger det i form av en viskning så att ingen hör.

-Jaha, detta är Lovata och Parava, våra nya elever, säger Monica till den viskande
klassen. Monica vänder sig mot tjejerna: - Och ni kan sitta i de tomma bänkarna där nere i hörnet!
Alla tittar på de två tjejerna när de lite osäkert sätter sig på sina nya platser. De viskas, tisslas, tasslas, och tittas åt deras håll. I denna stunden är Parava glad att hon inte är ensam i den här situationen, utan att Lova är med. Att hon inte är ensam. Utan att de är två!


Slut på del 1. 

Hela berättelsen finns som e-bok. Läs mer under "Bibliografi"-fliken. (Direktlänk till e-boken)

lördag 19 maj 2012

Den udda

Detta är berättelsen om en flicka som försöker överleva barnpsyk och om kampen om ett friskt liv mot alla odds.

Obs! Jag har även en till berättelse som heter "Ingrid den udda" som handlar om mobbning... Detta är alltså en annan historia och dessa två hör ej ihop.
 
Den Udda
Hemmet låg en bit nedanför stan. Hon hade sett det många gånger, långt innan hon flyttade dit. Då hade hon tänkt att det måste vara galna fångar som satt där inlåsta, tills den dagen kom då hon själv tvingades in bakom murarna. 
 
Hon petade på den äckliga köttbiten på sin tallrik, och det vände sig i magen, när hon såg fettet rinna ner på gaffeln och under bordet. Hon hatade rent utsagt maten på behandlingshemmet. Potatisen var seg också. Men ändå föll den sönder när hon petade på den. Hon utbrast förtvivlat i sina tankar, att ”Potatisar! Hur kan man ha dem i grytan för länge? Eller för lite? De sprängs ju bara man tittar på dem!”. Ingrid ställde sig upp petade ut resterna ur den orörda maten i soporna. Fick några elaka skratt bakom sig, och personalen suckade. Hon smällde dörren till sitt rum när hon hörde fotspår. Åh, nu kommer de och ger mig en föreläsning om att man inte ska slänga mat, tänkte hon för sig själv. 
 
Göran kikade in. Vem fan är det? tänkte hon lite snabbt innan han svarade med att sätta sig på sängen i hennes rum. Den andra sängen. Det var två sängar. En bätsäng och en vanlig. Han satte sig på bältsängen och tittade sig omkring i det opersonliga rummet.
- Vi ska tydligen dela rum, för det finns inga fler rum på hemmet. Det är fullt, och jag är ett akutfall.
Så mycket i en mening, tänkte hon. Som om hon inte redan hade problem. Han satte sig upp.
- Du får ta bältsängen. Jag kommer sova i den sängen! sa han och petade på Ingrids sängkant.
- Men hallå? Skrek hon, jag var här först, och detta är mitt rum! Du får sova på bältsängen!
Hon markerade noga ordet ”du”. Vem tror han att han är?
 
Och så tjafsades det en lång stund när personalen lugnade ner dem. Ingrid fick sova på bältsängen. Såklart.

Självskadebeteendets flashbacks ringde som klockor i huvudet på henne. En svettig, äcklig dröm spred sig i hennes inre, och hon såg dem. Demonerna som petade på hennes armar och bara skrattade. Fågelskuggorna. Hon mindes det så tydligt att hon kände alla detaljer i ryggens knotor.
När hon vaknade satt Göran och bara glodde på henne. Han såg nästan rädd ut. Hon fattade inte så mycket när hon gick upp till spegeln och såg sig i den. Hela ansiktet var fullt av blod, och under naglarna satt det skinnbitar. Hon hade nog rivit sig i sömnen för att drömmen var helt olidlig.
 I det tysta och utan att ge en förklaring till Göran så gick hon in i badrummet och tvättade av sig. Hon blundade och körde ner huvudet i vattnet, som bildat en liten sjö, i handfatet. Det sved i hela ansiktet och vattnet färgades tomatröd. Hur kunde hon riva sig så djupt i sömnen? Hennes naturligt röda hår skimrade nu i samma färg som vattnet...

Doris, hennes kontaktperson, kom insvepande med sin stora fladdrande tröja. Hon hade alltid fladdrande stora tröjor, och hon hade en stor mage och stora ringar i öronen. Hon hade ett ganska lustigt utseende. Trots att hon såg så snäll ut hade hon ett strängt temperament.
- Ingrid! skrek hon. Vad håller du på med?
Ingrid med sitt upprivna ansikte tittade förvånat på henne.
- Vad har du använt? frågade hon med en mycket arg betoning på rösten.
- Jag gjorde det i sömnen, det var inte meningen… jag vet inte, jag skulle bara…
Hon brast i gråt. Det sved på kinderna när tårarna rullade ner för såren utmed käkbenet
- Såja, såja, lugnade Doris. Det ordnar sig. 
 
Doris satte sig på Ingrids säng och klappade på utrymmet bredvid sig, som om hon menade att hon skulle sätta sig. Men det gjorde hon inte. Istället gick hon ut på avdelningen och letade reda på en bok som hon kunde läsa sig slut på psykiskt, så hon kunde tänka på något annat. Vartannat barn på avdelningen syndade henne när hon gick där. På avdelningen fick man inte gå i kortärmat om man hade minsta tecken på armarna av självskadebeteende. Hur skulle detta gå? Hon kan ju inte ha slöja framför ansiktet.

Sofia skulle åka hem den dagen, det var hennes absolut bästa vän på avdelningen. Hennes mamma stod utanför och grät och kramades. De skulle flytta till någonstans i norrland. Ingrid kände ett styng av hämndkänsla, men vem skulle hon hämnas på egentligen? Ingen ville ju ha hem henne.
 Hon tänkte på stryptaget på skolgården. Hur skulle hon kunna glömma och förlåta? Pojken som alltid var på henne. Han gick fri i en vanlig skola. Hon gick på sjukhusskola i en låst avdelning. Hur kunde det vara så? Varför var hon som en galning som satt inspärrad? Hon undrade vad hon hade på avdelningen att göra på obestämd tid. Varje dag som gick så kom hopplöshetskänslan och känslan av ensamhet allt närmare tills det nästan satte sig innan för kläderna på henne.

Hur skulle hon överleva halva sin barndom på behandlingshemmet? Hon hade redan bott där i två år nu. Hon fick knappt göra någonting på egen hand. Hennes kolsvarta ögon bildade tårar. De droppade ner för den bleka kinden.

-Du vet att det bara är svartklädda rockare som skär sig va? skrek Göran föraktfullt.
- Sen när då? svarade Ingrid irriterat. Ser jag ut som en rockare?
- Nej, du är ju fan annorlunda. Varför gör du det om du inte är rockare?
- Är du helt störd eller?
- Det är en livsstil fattar du väl?
Ingrid morrade och gick sen iväg. Hur kan man vara så otroligt imbecill? Alltså, hon hade hatat den där Göran sen han kom och bara tog över hennes rum.
Det var den natten som tanken slog henne att hom kunde ta sin flykt därifrån. Hon visste mycket väl att om hon försökte skulle polisen släpa henne tillbaka, men varför inte? Hon kunde ju lyckas. Hon kunde ju försöka. Vad var det värsta som skulle kunna hända om hon nu blev tvungen att gå tillbaka? Att hon fortsätter som hon lever nu? Det fanns två möjligheter, och hon förlorade inte på något av dem, bara vinner på den ena ifall det går som det ska. Hon beslöt sig för att komma på en plan dagen där på. Hon kunde knappt vänta!
 
Slut.

fredag 18 maj 2012

Atlas

Detta är en kort berättelse på max 200 ord som var min första uppgift på Skrivboken. Man skulle först titta på en bild och sedan skriva en kort text om vad man tänkte på. Bilden föreställde en pojke med en hund som tittade på TV. Man såg scenen bakifrån, alltså såg man soffryggen med pojken och hundens huvuden sticka upp. Ansiktena såg man inte. Här kommer min tolkning av bilden.

Atlas
Jag kikade upp på månen. Det var väldigt underligt hur snabbt allt hade gått.
Han var borta och kommer aldrig igen. Jag smakade på ordet. Aldrig.
Det var så deprimerande att jag inte ens brydde mig om att fundera på det mer.
Han var ju borta. Atlas var borta.

Atlas är min hund. Eller han var min hund. Jag fick honom när jag var 5.
- Grattis på födelsedagen, Niklas!
Hela familjen ståjade och ropade. Och jag fick inte en syl i vädret. Jag ville inte ha honom. Men sedan blev vi de bästa vänner man kan tänka sig.

Han blev påkörd den morgonen. En novembermorgon, grå och trist. En morgon som inte kan se ut på ett annat sätt.

Och jag visste den morgonen då jag kikade upp på den svaga månen som snart skulle avta att det aldrig skulle bli annorlunda. Än grå och trist. Aldrig.

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.

Välkommen!

Välkommen till nya skrivarbloggen!
Här tänkte jag lägga in mina berättelser jag skriver, korta, långa, osammanhängande, fiktiva, egenupplevda, fantasirelaterade, geniala, katastrofala... Listan kan göras lång. Det blir även en del uppgifter som från början var arbeten för skrivboken.nu där jag får i författarskola, men som jag ändå vill dela med mig av här.

Vissa berättelser är återkommande, det vill säga, samma karaktärer, och kanske en fortsättning på en saga som kanske redan hade ett slut. Mina karaktärer som hängt kvar längst och som det ständigt kommer nya berättelser om är följande:
Parava Shikosan - 14 årig japansk flicka bosatt i Sverige. Hon har vart med längst!
Ingrid Stewarz - 13 årig flicka bosatt i Stockholm, tidigare uppvuxen i New York.
Niklas Solström - 16 årig kille bosatt i Norrland vid Norska gränsen.
Linnéa Solström - 14 årig flicka bosatt i Norrland vid Norska gränsen (syster till Niklas)
Valkyrie Fay - Gammal (vet ej ålder) kvinna som ser ut som en ung tjej, fantasyfigur från mitt fantasiland Norphorda.
Muéna - Min enda djurkaraktär, en fantasyfigur, en Grip!
Tror det kan vara fler.




Hoppas ni trivs på bloggen!
/Tricia Johansson.