fredag 31 augusti 2012

För att jag inte blev som jag skulle

För att jag inte blev som jag skulle bli
den där som inte blev som hon borde
den som aldrig kommer bli som ni
men som ändå en entré i livet gjorde

För att jag blev den jag är
och ser tillbaka på hur jag var
kanske är det så vi lär
att uppskatta det vi just nu har

Kanske blev jag en fel person
kanske blev lite felgjord just där
därför att jag är just hon
tjejen som aldrig blev populär

Men blev jag inte den jag blev
så skulle man ju undra
var är Tricia, världen blev skev?
man kan ju min unikhet beundra!

©  31/8-12

För att jag inte blev som jag skulle

För att jag inte blev som jag skulle bli
den där som inte blev som hon borde
den som aldrig kommer bli som ni
men som ändå en entré i livet gjorde

För att jag blev den jag är
och ser tillbaka på hur jag var
kanske är det så vi lär
att uppskatta det vi just nu har

Kanske blev jag en fel person
kanske blev lite felgjord just där
därför att jag är just hon
tjejen som aldrig blev populär

Men blev jag inte den jag blev
så skulle man ju undra
var är Tricia, världen blev skev?
man kan ju min unikhet beundra!

© Tricia Johansson 31/8-12

Skrivpuff 31 augusti 2012

Skriv om energi (skrivpuff)

Återfunnen energi!
Nioåriga Anabel leker på gården hemma vid radhuset när hennes fyraårige kusin Werner staplar fram till henne. Anabel har långt, mört, lockigt hår som vajar i vinden, och nu när Werner tar tag i det så ramlar han framlänges rakt i ryggen på henne.
- Vad gör du? väser hon och känner sig oerhört irriterad när sandslottet hon byggt på förstörs på mitten. Hon knuffar irriterat bort honom och önskar intensivt att hon skulle haft en lillasyster. Men det enda hon har är sin lilla kusin som familjen ska ta hand om under sommaren, då hans mamma och pappa oplanerat bestämt sig för att åka på semester i Thailand.

Nu kämpar sig i alla fall Werner fram till henne genom sanden, och ser alldeles utmattad ut. Anabel lägger handen på hans panna.
- Jag känner mig sjuu-huuk! gnäller han och tittar med stora blåa ögon, som en ledsen hundvalp på henne.
- Du är ju inte särskilt varm, konstaterar hon och börjar återigen gräva i sandlådan.
- Annhaaabeel! fortsätter han och lägger sig tjurigt ner på marken och hon tröttnar efter ett tag.
- Ja ja, jag hämtar mamma! snäser hon irriterat.
Men i samma ögonblick så ställer sig Werner upp och tar en chokladpralin ur Anabels godispåse. Därefter en till. Och en till. När halva påsen är uppäten så kommer Anabel tillbaka med sin mamma.
- Werneeerr! Gapar hon och finner att där bara ligger ett fåtal chokladbitar kvar. Hon tittar sammanbitet på honom.
- Nu mår jag bra igen! ler han och skuttar i väg.
- Du ska få en ny godispåse, gumman! tröstar mamman.
- Han fick ju bara tillbaka sin energi av sockret i chokladen i alla fall... Men jag tror faktiskt han bara lurades! flinade Anabel lite halvspydigt, men kunde inte låta bli att faktiskt le!

© Trichia Johansson 31 Augusti 2012.

Jag tror på dig! - del 2

Del 1 finns här.

Del 2. Två gråtande gestalter i novembervädret.

- Sätt dig och gör uppgiften! Ryter Gordon till Linnéa som utmattad dunsar ner på den anvisade platsen. Gröna, iskalla plaststolar. Hon känner blickarna i ryggen. Den begynnande gråten känns som en klump i halsen. Till slut kan hon helt enkelt inte stå emot. Hon börjar ljudlöst fälla tårar. Visserligen ohörbart, men uppenbarligen måste hon gråtit floder. Men ingen märker dem.

Linnéas arbetshäfte fick skrynkliga fläckar, allt eftersom tårarna torkade.
- Men, vad är det?
Rösten kommer från Milla, en av de mest elaka tjejerna i klassen. Men den här kommentaren lät mjuk och hade en klang av uppriktig oro. Hon vänder sig förvånat om. Milla flinar en aning.
- Vi behöver nog ta lilla Linnéa till kuratorn! Eller ännu bättre? Psykakuten! Titta på henne! Sitter och grinar utan anledning!?
Inte fan visste den mörkhåriga, brunögda, och i andras ögon oerhört vackra tjejen vad hon snackade om! Hon måste vara blind om hon inte märker mobbarna som skrämmer vettet ur henne och jagar henne på skolgården. Men klart att hon fattar! Hon vill ju bara göra narr av henne...

Lex klarade bara av några få meter på simlektionen. Killarna i klassen sneglar med flinande ansikten på honom. Han blir röd i ansiktet, och försöker diskret stiga upp ur bassängen i simhallen och smyga sig till dörren.
- Och var tror du att du är på väg någonstans? flinar idrottsläraren föraktfullt.
- Jag, eh..
- Ja! Du är ju den som behöver träna mest här inne! Rör på fläsket, fetto! hörs Jonas klingande, spydiga röst dränkt av klassens uppbubblande skratt. Han bryr sig inte om det skulle se töntigt ut, men han börjar gråta och stormar därefter ut till omklädningsrummet. Det tar ett fåtal sekunder att ta på sig kläderna, och sedan är han ute i höstslasket och möts av en grå, ekande tom gata. Men vad är det där? En rödhårig tjej har stannat precis några meter ifrån honom. Hon hade sprungit från motsatt håll, också med blanka ögon, och kinder dränkta i tårar.

- Vem.. vem är.. du? stammade Lex förvånat. Han hade inte sett henne. Hon kom i sån hast att hon bara råkade vara där när han tittade upp efter att ha böjt sig ner för att knyta skosnörena.
- Jag heter L..L..Linnéa, lyckas hon få fram medan hon flåsar så det kommer vita ångor i den kyliga luften.
- Jag heter Lex, fortsätter han och tittar lite blygt på henne.

Jag tror på dig! - del 2

Del 1 finns här.

Del 2. Två gråtande gestalter i novembervädret.

- Sätt dig och gör uppgiften! Ryter Gordon till Linnéa som utmattad dunsar ner på den anvisade platsen. Gröna, iskalla plaststolar. Hon känner blickarna i ryggen. Den begynnande gråten känns som en klump i halsen. Till slut kan hon helt enkelt inte stå emot. Hon börjar ljudlöst fälla tårar. Visserligen ohörbart, men uppenbarligen måste hon gråtit floder. Men ingen märker dem.

Linnéas arbetshäfte fick skrynkliga fläckar, allt eftersom tårarna torkade.
- Men, vad är det?
Rösten kommer från Milla, en av de mest elaka tjejerna i klassen. Men den här kommentaren lät mjuk och hade en klang av uppriktig oro. Hon vänder sig förvånat om. Milla flinar en aning.
- Vi behöver nog ta lilla Linnéa till kuratorn! Eller ännu bättre? Psykakuten! Titta på henne! Sitter och grinar utan anledning!?
Inte fan visste den mörkhåriga, brunögda, och i andras ögon oerhört vackra tjejen vad hon snackade om! Hon måste vara blind om hon inte märker mobbarna som skrämmer vettet ur henne och jagar henne på skolgården. Men klart att hon fattar! Hon vill ju bara göra narr av henne...

Lex klarade bara av några få meter på simlektionen. Killarna i klassen sneglar med flinande ansikten på honom. Han blir röd i ansiktet, och försöker diskret stiga upp ur bassängen i simhallen och smyga sig till dörren.
- Och var tror du att du är på väg någonstans? flinar idrottsläraren föraktfullt.
- Jag, eh..
- Ja! Du är ju den som behöver träna mest här inne! Rör på fläsket, fetto! hörs Jonas klingande, spydiga röst dränkt av klassens uppbubblande skratt. Han bryr sig inte om det skulle se töntigt ut, men han börjar gråta och stormar därefter ut till omklädningsrummet. Det tar ett fåtal sekunder att ta på sig kläderna, och sedan är han ute i höstslasket och möts av en grå, ekande tom gata. Men vad är det där? En rödhårig tjej har stannat precis några meter ifrån honom. Hon hade sprungit från motsatt håll, också med blanka ögon, och kinder dränkta i tårar.

- Vem.. vem är.. du? stammade Lex förvånat. Han hade inte sett henne. Hon kom i sån hast att hon bara råkade vara där när han tittade upp efter att ha böjt sig ner för att knyta skosnörena.
- Jag heter L..L..Linnéa, lyckas hon få fram medan hon flåsar så det kommer vita ångor i den kyliga luften.
- Jag heter Lex, fortsätter han och tittar lite blygt på henne.