lördag 16 februari 2013

Den gula grodan

Liten berättelse på max 200 ord.

Det var en gång en gul groda som ville få en vän. Han gick ner till dammen för att hitta en lekkamrat, men fann där att alla de andra grodorna var gröna. "Kolla på den gula paddan!", skrek dem. Den gula grodan blev arg ooch skrek: "jag är en groda och inte en padda!", men de andra grodorna hade redan försvunnit.

En kväll smög en räv i buskarna och grodorna sov på sina näckrosblad i dammen. Men inte den gula grodan. Det var mörkt och man kunde inte se räven, men den gula grodan hörde honom.

När den gula grodan väckte de andra grodorna, så hörde de räven också. Men de kunde inte se den för att det var så mörkt. Men när den gula grodan hoppat upp ur vattnet så lyste hans gula färg som en ljusfackla och alla grodor kunde därför se att det låg en liten grotta under en sten, som var för liten för räven att komma in i. På så sätt kunde grodorna gömma sig.

Den gula grodan blev en hjälte som det berättades om länge om, i generation efter generation. Han var grodan som räddade hela grodornas släkte.

(Ely Raman)

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.

Den gula grodan

Det var en gång en gul groda som ville få en vän. Han gick ner till dammen för att hitta en lekkamrat, men fann där att alla de andra grodorna var gröna. "Kolla på den gula paddan!", skrek dem. Den gula grodan blev arg ooch skrek: "jag är en groda och inte en padda!", men de andra grodorna hade redan försvunnit.

En kväll smög en räv i buskarna och grodorna sov på sina näckrosblad i dammen. Men inte den gula grodan. Det var mörkt och man kunde inte se räven, men den gula grodan hörde honom.

När den gula grodan väckte de andra grodorna, så hörde de räven också. Men de kunde inte se den för att det var så mörkt. Men när den gula grodan hoppat upp ur vattnet så lyste hans gula färg som en ljusfackla och alla grodor kunde därför se att det låg en liten grotta under en sten, som var för liten för räven att komma in i. På så sätt kunde grodorna gömma sig.

Den gula grodan blev en hjälte som det berättades om länge om, i generation efter generation. Han var grodan som räddade hela grodornas släkte.


Elaka Evert

Det var en gång en jätte som kallades för "Elaka Evert". Han bodde i ett stort berg med sin pappa Rupert. Pappa Rupert hade sedan Elaka Evert vart liten haft en strikt uppfostran i elakhet. Han hade lärt Elaka Evert hur man kunde vara elakast på bästa sätt genom att sätta honom på prov. Elaka Evert fick då visa sina kunskaper i att stjäla höns, kasta sten på ekorrarna och täppa igen kaninhål med trästockar, för att klara de olika prövningarna som pappa Rupert satt upp för sin son.

Rupert brydde sig inte om det dåliga rykte han fått, men Elaka Evert blev mycket ledsen. Han gick till ekorrarna för att säga förlåt, men de fnös åt honom och gick in i deras bon. Då gick Elaka Evert till kaninerna för att säga förlåt, men de sprang in i sina hål och försvann. Elaka Evert satte sig på en sten och började gråta. Han hade aldrig gråtit i hela sitt liv så han visste inte att tårarna var magiska och ner kom en fé.
"Jag ser att du är mycket ledsen, Elaka Evert", började hon, men Evert avbröt henne: "Jag vill inte vara 'Elaka' Evert längre!". Fén såg på honom och såg brevid stenen att kaninerna, ekorrarna och de andra djuren kommit fram. Fén sa inget, för hon ville inte bryta förtrollningen, utan sade "Bara att du kommer på en sådan sak utan att någon sagt det till dig tyder på en stor, enastående godhet". Elaka Evert såg att fén nickade åt hans axel, så han vände sig om och såg djuren som plötsligt tyst stod vid hans sida. Fén avslutade besöket med orden: "De andra djuren kommer behandla dig som du behandlar dem. Nu när du förstått det så kommer du få ett nytt liv som Enastående Evert", och försvann sedan i tystnaden.


Elaka Evert

Det var en gång en jätte som kallades för "Elaka Evert". Han bodde i ett stort berg med sin pappa Rupert. Pappa Rupert hade sedan Elaka Evert vart liten haft en strikt uppfostran i elakhet. Han hade lärt Elaka Evert hur man kunde vara elakast på bästa sätt genom att sätta honom på prov. Elaka Evert fick då visa sina kunskaper i att stjäla höns, kasta sten på ekorrarna och täppa igen kaninhål med trästockar, för att klara de olika prövningarna som pappa Rupert satt upp för sin son.

Rupert brydde sig inte om det dåliga rykte han fått, men Elaka Evert blev mycket ledsen. Han gick till ekorrarna för att säga förlåt, men de fnös åt honom och gick in i deras bon. Då gick Elaka Evert till kaninerna för att säga förlåt, men de sprang in i sina hål och försvann. Elaka Evert satte sig på en sten och började gråta. Han hade aldrig gråtit i hela sitt liv så han visste inte att tårarna var magiska och ner kom en fé.
"Jag ser att du är mycket ledsen, Elaka Evert", började hon, men Evert avbröt henne: "Jag vill inte vara 'Elaka' Evert längre!". Fén såg på honom och såg brevid stenen att kaninerna, ekorrarna och de andra djuren kommit fram. Fén sa inget, för hon ville inte bryta förtrollningen, utan sade "Bara att du kommer på en sådan sak utan att någon sagt det till dig tyder på en stor, enastående godhet". Elaka Evert såg att fén nickade åt hans axel, så han vände sig om och såg djuren som plötsligt tyst stod vid hans sida. Fén avslutade besöket med orden: "De andra djuren kommer behandla dig som du behandlar dem. Nu när du förstått det så kommer du få ett nytt liv som Enastående Evert", och försvann sedan i tystnaden.


söndag 3 februari 2013

Snabbkladd


(Jag är inte riktigt säker på vad Truls försöker åstadkomma i bakgrunden, men jag gissar på att han försöker balansera en fisk på nosen eller nått.)

Snabbteckning

En kladdig teckning på T&T målad med en bläckpenna. Den kom till när jag nu tittar på Harry Potter & hemligheternas kammare och har tråkigt. Ful som fan, men har man tråkigt så har man.


Ful mobilbild...