onsdag 30 oktober 2013

Har du en funktionsnedsättning och vill du medverka i film?

Hej på er!
Jag fick ett tips till min blogg-mejl om att Passalen i samarbete med Team Göteborg ska spela in en kortare informationsfilm om bemötande för Team Göteborgs utbildning av kommande volontärer, och nu söker personer med funkitonsnedsättning som vill berätta en situation där man blivit bemött på ett sätt man inte väntat sig. Läs mer på deras hemsida nedan.

---------------------------------
Vill du vara med på film?
- Vi behöver din historia för att ta livet att fördomar!

Har du någon gång blivit bemött på ett sätt som inte blivit riktigt som du eller den du träffade hade tänkt sig? Kanske en okänd välgörare “hjälpt” dig upp för en backa du inte skulle upp för, eller plötsligt pratar högre med dig när de märker din funktionsnedsättning. 

För de allra flesta är svaret ja och du och din historia kan vara du den vi söker!

Arvsfondsprojektet Ett Värdskap För Alla tillsammans med Göteborg & Co. gör under hösten en kortare utbildnings och informationsfilm om bemötande av funktionsnedsatta. Vi söker nu 5-7 personer mellan 15- 35 år som vill berätta sin historia och på så sätt göra Göteborg till en öppnare evenemangsstad. Inspelningen sker i november så skicka din historia redan nu till Andrew@passalen.se
Läs mer på passalen.se/Evfa
---------------------------------

Jag hade gärna bidragit, men jag har en funktionsnedsättning som ej syns och har därför inte vart med om några sådana situationer. Men jag hjälper däremot dem gärna att hitta andra som kanske har vart med om något liknande. Vill du vara med? Följ anvisningarna ovan!



Parallellt universum

Denna text beskriver hur en PSYKOS känns enligt mig. Det var flera år sen jag var med om den, men jag kommer ihåg hur det kändes. Och det har jag skildrat i denna text.

Parallellt universum

Idag tror jag inte att det kommer vara på det sättet
Det som hände den där dagen, hände aldrig om vi låtsas det
Min låtsasvärld blir verkligare för varje dag som går
Men jag ser den inte i sin fulla utsträckning.

Sen kommer rädslan över att aldrig komma tillbaka
Rädslan att bli fast i sin inre värld
Jag försöker förklara för närmsta människa vad som händer
Jag märker dock att det inte kommer något ljud när jag öppnar munnen.

Jag är vilse i ett parallellt universum som andra inte ser
Jag irrar utan att veta varför
Hur mycket jag än letar efter en väg ut
Jag trasslar bara in mig mer och mer.

Så kommer tankarna
Är jag helt galen?
Går det att komma ut bara genom att tänka logiskt?
Men sen inser jag att det var det dummaste jag tänkt dittils
För inget av det som händer har minsta logik.

För att undvika att bli galen av sina egna tankar
Måste jag kämpa emot när människor tror jag har blivit det
Det som räddade mig var att värja mig mot verkligheten
Och vänta på en dag då verkligheten skulle släppa in mig igen.

måndag 28 oktober 2013

Poeter.se-medlemskap och tävling

Tänkte egentligen inte skriva något blogginlägg nu eftersom jag inte har nått vettigt att skriva om, men jag vill ändå säga att jag nu betalat mitt medlemskap på Poeter.se och därmed kan ni återigen följa mitt skrivande där. Det går att läsa även om man inte är inloggad. Direktadressen till min profil är http://www.poeter.se/sneakymasterwriter

Sen har jag ställt upp i en poesitävling på poeter.se där vinnarna hamnar i deras 10-års jubileums antologi-bok. Bidraget skulle vara en text man redan publicerat på poeter.se. Det skulle dock inte vara vilket text som helst av alla man skrivit, utan det skulle vara den text som man var mest stolt över och som man tyckte var ens bästa verk dittils.

Mitt bidrag:

Föräldrars kärlek övervinner allt

Livet är aldrig enkelt
det kommer aldrig nånsin vara lätt
Men däremot kan man försöka,
att hitta en lösning på enklaste sätt

Livet kommer aldrig bli felfritt
hur mycket man än det vill,
det viktiga är hur man hanterar problemen,
för tiden kommer aldrig stå still.

Men när jag funderar på detta ovan
så undrar jag 'ska dessa råd komma från mig?'
när jag fortfarande trampar på samma ställe
hur kan detta komma sig?

När jag tänker på livet och döden
när att somna in är det enda jag vill
så vill jag ändå inte kasta bort livet
när jag faktiskt av kärlek blev till.

Kärlek av en förälder är alltid äkta
för saken är ju faktiskt den
När de vädjande ber mig stanna
blir svaret 'okej, jag försöker igen'.

----------------------------
Önska mig lycka till!

/Tricia

Refuses to lose

Even when life hurts, 
i see no reason to give up, 
all the mistakes makes me angry, 
and my anger refuses to lose.


tisdag 22 oktober 2013

Nya pennor

Igår köpte jag nya tecknarpennor, radergummi, block och pennvässare från märket Staedtler (det var ett set) för 199kr. Köpte den på vanliga Akademibokhandeln, så det var inget speciellt med dem, på det sättet. Pennorna var dock väldigt bra att arbeta med, det går lättare att "sudda" i konturerna, så det blir skuggor och därmed mer "levande", än med vanliga pennor (blyertspennor) som jag använde förut. Tror inte det kommer bli så stor skillnad på resultatet på serier och teckningar framöver, den stora skillnaden är nog mest att dessa är skönare att jobba med.

Men nu känner jag mig väldigt proffsig, haha..



De teckningar och illustrationer som jag inte visat på bloggen (ej serier) kan ni se här:
https://picasaweb.google.com/105508024727119458735/Teckningar20092013

/Tricia

måndag 21 oktober 2013

Trixie & Truls - Nr 12

Ja, det var ett tag sen jag målade Trixie & Truls. Idag köpte jag nya pennor, och då blev det en liten serie, för att "inviga" dem, haha! Det kommer även serie nummer 13 snart, men får se när jag orkar göra klart den/lägga upp den. Jag har en idé i huvudet, men vet inte när det blir klart...

Aja enjoy!
Baserad på en konversation mellan mig och farsan.. haha!

På Trixie & Truls-bloggen finns även en sneak peek på serie nummer 13..! Klicka dig in på http://trixieochtruls.blogspot.se för att se den!

Trixie & Truls - Nr 12. (+ sneak peek på serie nr 13)

Ja, det var ett tag sen jag målade Trixie & Truls. Idag köpte jag nya pennor, och då blev det en liten serie, för att "inviga" dem, haha! Det kommer även en sneak peek på nummer 13, men får se när jag orkar göra klart den/lägga upp den. Jag har en idé i huvudet, men vet inte när det blir klart...

Aja enjoy!

Nummer 10:
Baserad på ett citat av lilla mig... Korkat, haha!

Sneak peek på Trixie & Truls Nr. 13:


/Tricia

Shoppingdag (Dagens Instagramfoto)

@triciajohansson: Shoppingdag med Juliah. Jag köpte sovkläder med Musse pigg och Mimmi, skisspennor/scetching-set, trosor med necessär och örhängen.

OBS! Detta är taget från min Instagram (har en kategori med Instagram-bilder), och jag vet inte om det här är särskilt intressant för omvärlden. Oftast är min Instagram ganska offenltig och har sådant som kanske intresserar, men IBLAND är den personlig, som idag... Ni får helt enkelt leva med det :P Och vad ska man göra om det inte händer något särskilt, men man ändå har just att blogga...?

fredag 18 oktober 2013

Cassidy & Castor - 2a delen

Här kommer fortsättningen på Cassidy & Castor. Skrev den igår kväll.

CASSIDY & CASTOR DEL 2
När Cassidy kom till skolan kände hon genast på sig att något var fel. Hennes förmåga att tolka auror sade henne att det var något som inte riktigt stämde. Inte för att det någonsin var särskilt roligt att vara i skolan, hon var lika osynlig där som hemma. Men hon hade en ihållande känsla att något var fel. Att något skulle hända.

I vanliga fall höll hennes klasskamrater sig en bit ifrån henne. Tack vare sitt aura-seende, så vet hon när folk just har pratat om henne, då det syns i auran. Hon vet därför att de tycker att hon ser ut som ett levande lik, och att hon är läskig. “De är ju i alla fall inte öppet taskiga”, brukar hon trösta sig med. De är inte så elaka att de går till attack. Men om sanningen ska fram hade hon ju velat vara som dem, och vara en i gemenskapen. Men man får väl ta det man får…

När skolan är slut så bekräftades hennes tankar om att något är fel. I sitt inre hörde hon Castor skrika på hjälp. Det kändes som om han kallade på henne. Hon började därför röra sig i riktningen mot hans klassrum. Castors klassrum låg i ett annex, när hon kom till porten som ledde in till klassrumssalarna så såg hon honom stå och kura ihop sig bakom några buskar bredvid ingången.

“Castor!”, utropade hon nervöst. “Castor? Vad har hänt?”.
Hon blev uppriktigt rädd när hon såg sin bror i ansiktet. Han hade fullt av djupa rivmärken i ansiktet, det såg ut som han varit i ett slagsmål där målet var att klösa honom i småbitar! En blålila märke bredde ut sig under ögat.
“Jag kan inte gå hem såhär!”, grät han, “jag vet att det var fel, men jag tål inte när andra pratar illa om dig. Jag blev så arg när några killar sa att man kunde hitta på en skräckfilm baserad på dig. Så jag hoppade in i ett slagsmål, men det gick inte så bra som du ser… Vad fan ska jag göra nu?! Faster Annie kommer slå ihjäl mig om hon ser mig såhär!”
Cassidy fick tårar i ögonen. Inte för att hon ville att hennes bror skulle råka ut för olyckor, men det kändes bra att han brydde sig om henne. Att hon hade en enda person i världen. Hon slog armarna om honom, och brast i gråt. Där stod dem som två överlevande från en katastrof.

När Castor lugnat sig en aning, så hade de ännu inte kommit på vad hur de skulle lösa situationen. Nu när jag berättar förstår jag att det jag nu ska säga faktiskt bara berodde på desperation. Hade inte Castor haft problem, hade de aldrig syltat in sig själva i detta som nu ska sägas…

Men i väntan på att blodet skulle sluta rinna, och att en plan skulle dyka upp i huvudet, så gick de förbi kyrkogården. Castor var mer uppmärksam - Cassidy gick bara och grubblade och skulle därför inte ens sett om en meteor kom farande - och fick syn på något som glimtade mellan träden.
“Vad är det för något där borta?”, viskade Castor och ryckte liv i Cassidy. Han vet inte varför han viskade, för de var helt ensamma.
“Vilket?”
Castor pekade på ljusskenet bakom träden, så även Cassidy fick syn på det. Nyfikna som de var gick de dit. Kyrkogården de var på var en sådan där perfekt skräckfilmskyrkogård, du vet med slitna gravar, slingriga träd och ordentligt slitna stenstatyer. Ljusskenet forsade fram lodrätt upp från en gravsten som nog inte tillhörde kyrkogården. Det var den sortens gravsten som inte står upprätt, utan ligger som en platta på marken. Större delen av plattan hade blivit övervuxen av mossa och gräset hade nästan helt begravt den. Det enda man såg av namnet var “..sid”.

Innan varken Cassidy eller Castor visste ordet av hade de hamnat i ett surrealistiskt och overkligt tillstånd. Som när man drömmer ungefär. Det hände så fort de kom inom räckhåll för ljusskenet.

Cassidy & Castor - 2a delen

Här kommer fortsättningen på Cassidy & Castor. Skrev den igår kväll.

CASSIDY & CASTOR DEL 2
När Cassidy kom till skolan kände hon genast på sig att något var fel. Hennes förmåga att tolka auror sade henne att det var något som inte riktigt stämde. Inte för att det någonsin var särskilt roligt att vara i skolan, hon var lika osynlig där som hemma. Men hon hade en ihållande känsla att något var fel. Att något skulle hända.

I vanliga fall höll hennes klasskamrater sig en bit ifrån henne. Tack vare sitt aura-seende, så vet hon när folk just har pratat om henne, då det syns i auran. Hon vet därför att de tycker att hon ser ut som ett levande lik, och att hon är läskig. “De är ju i alla fall inte öppet taskiga”, brukar hon trösta sig med. De är inte så elaka att de går till attack. Men om sanningen ska fram hade hon ju velat vara som dem, och vara en i gemenskapen. Men man får väl ta det man får…

När skolan är slut så bekräftades hennes tankar om att något är fel. I sitt inre hörde hon Castor skrika på hjälp. Det kändes som om han kallade på henne. Hon började därför röra sig i riktningen mot hans klassrum. Castors klassrum låg i ett annex, när hon kom till porten som ledde in till klassrumssalarna så såg hon honom stå och kura ihop sig bakom några buskar bredvid ingången.

“Castor!”, utropade hon nervöst. “Castor? Vad har hänt?”.
Hon blev uppriktigt rädd när hon såg sin bror i ansiktet. Han hade fullt av djupa rivmärken i ansiktet, det såg ut som han varit i ett slagsmål där målet var att klösa honom i småbitar! En blålila märke bredde ut sig under ögat.
“Jag kan inte gå hem såhär!”, grät han, “jag vet att det var fel, men jag tål inte när andra pratar illa om dig. Jag blev så arg när några killar sa att man kunde hitta på en skräckfilm baserad på dig. Så jag hoppade in i ett slagsmål, men det gick inte så bra som du ser… Vad fan ska jag göra nu?! Faster Annie kommer slå ihjäl mig om hon ser mig såhär!”
Cassidy fick tårar i ögonen. Inte för att hon ville att hennes bror skulle råka ut för olyckor, men det kändes bra att han brydde sig om henne. Att hon hade en enda person i världen. Hon slog armarna om honom, och brast i gråt. Där stod dem som två överlevande från en katastrof.

När Castor lugnat sig en aning, så hade de ännu inte kommit på vad hur de skulle lösa situationen. Nu när jag berättar förstår jag att det jag nu ska säga faktiskt bara berodde på desperation. Hade inte Castor haft problem, hade de aldrig syltat in sig själva i detta som nu ska sägas…

Men i väntan på att blodet skulle sluta rinna, och att en plan skulle dyka upp i huvudet, så gick de förbi kyrkogården. Castor var mer uppmärksam - Cassidy gick bara och grubblade och skulle därför inte ens sett om en meteor kom farande - och fick syn på något som glimtade mellan träden.
“Vad är det för något där borta?”, viskade Castor och ryckte liv i Cassidy. Han vet inte varför han viskade, för de var helt ensamma.
“Vilket?”
Castor pekade på ljusskenet bakom träden, så även Cassidy fick syn på det. Nyfikna som de var gick de dit. Kyrkogården de var på var en sådan där perfekt skräckfilmskyrkogård, du vet med slitna gravar, slingriga träd och ordentligt slitna stenstatyer. Ljusskenet forsade fram lodrätt upp från en gravsten som nog inte tillhörde kyrkogården. Det var den sortens gravsten som inte står upprätt, utan ligger som en platta på marken. Större delen av plattan hade blivit övervuxen av mossa och gräset hade nästan helt begravt den. Det enda man såg av namnet var “..sid”.

Innan varken Cassidy eller Castor visste ordet av hade de hamnat i ett surrealistiskt och overkligt tillstånd. Som när man drömmer ungefär. Det hände så fort de kom inom räckhåll för ljusskenet.

Läkarmöte

Hade ett jättebra läkarmöte idag, och har tagit bort både Concerta (för ADHD) och Sertralin (mot depression)! Nu har jag enbart Litium, samt fick utskrivet en ny sovmedicin (Seroquel), då de jag haft tidigare ej fungerat. Känner mig jätteglad! Läkaren verkade nöjd och beundrade alla framsteg jag gjort på senaste tiden. Han t.o.m började prata om att jag hade möjlighet att en dag bli helt medicinfri. Visst, sånt går inte att "lova", men om en läkare faktiskt vågar säga en sån sak (de är ju alltid så begränsade i sitt sätt att tala "för säkerhets skull"), så måste denne ju tro på en?

Jag är i alla fall nöjd med min utveckling!


/Tricia

torsdag 17 oktober 2013

Skrivpuff 17/10-13

Dagens skrivpuff: skriv om Eftermiddag.

En plötslig vändning!
Den här eftermiddagen ska allt förändras. Jag ska säga vad jag känner. Jag ska inte vänta längre. Nu ska det bli ändring. Man kan inte vara feg här i livet. "Våga ta chansen!", säger en liten röst i mig.'

Så denna vardagliga dag ska jag göra det. Denna eftermiddag gäller det. Men vad ska han svara? Jag blir kallsvettig bara jag tänker på det! Tänk om jag framstår som en riktig korkskalle? Ett riktigt UFO som verkligen tror att det ska fungera? Som tror att det skulle bli bra om jag vågade säga det?

Men jag tar mod till mig. Jag står på hans yttertrappa och trycker på ringklockan. Med en handduk runt huvudet och doftande nyduschad aura runt sig tittar han på mig med de stora bruna ögonen. Jag tar mod till mig.

"Öh.. Du glömde ditt paraply senast vi hade filmkväll. Varsågod!", rabblar jag upp.

Åh nej! Hoppas han inte tyckte jag var en idiot!

onsdag 16 oktober 2013

Så sant!

Jag hittade den här bilden på en annan tjejs blogg, och jag vet inte källan. Jag hoppas inte jag inkräktar på någons upphovsrätt alltför mycket nu, men jag måste bara visa upp den här bilden! För den är så sann att jag saknar egna ord för att säga något mer utöver det som redan står!


/Tricia

Cassidy & Castor (Utdrag ur på ny berättelse)

Är inne i en skrivperiod just nu, och här kommer en del av en berättelse som jag för tillfället skriver på. Tror det kommer bli en lite längre novell, kanske som "Wow, du är död" eller så (inte innehållsmässigt, utan jag pratar om "längden" på berättelsen nu). Jag kan avslöja redan nu att det kommer blandas in en massa fantasy, äventyr och sånt, hehe. Och ja, det måste blandas in sorg i mina berättelser. Annars blir ju karaktärerna för "svaga". Mina karaktärer går alltid igenom en massa och blir sen starka och gör modiga saker. Det ni!

CASSIDY & CASTOR
Hon vaknade blek. Det var morgon, och drömmen hade inte varit en mardröm. Eller jo, på sätt och vis var det en mardröm - den hade skrämt livet ur henne! Men det var inte den typen av dröm som är surrealistisk och overklig, det hon drömt hade varit en flashback, alltså ett minne av något som hänt på riktigt.

Men det faktum att hon vaknade kändes inte som en befrielse. Nej, det liv hon levde var en mardröm bara det. Det var som att bli utsläppt ur en tortyrkammare, bara för att sedan bli inlåst i en cell - det lättade en aning, men blev inte bättre.

Hon heter Cassidy. Ett ovanligt namn, men då passar det ju henne utmärkt! För hon var ovanlig. Utmärkande. Jag som berättar, kan vara okänd när det gäller namn. Jag kommer gå under namnet Sagoberättaren genom denna konstiga saga. Ni vet säkert vem jag är - åjo, det gör ni - men det blir bättre om allt får vara mystiskt. Ni kan ju låtsas bättre då!

Nu ska jag försöka beskriva Cassidy. Hon är ovanligt liten och tunn. Ingen vet exakt vad det beror på, men hon ser ut att vara minst 3 år yngre än vad hon är, och i det här fallet är hon 15. Hon har inte vad man skulle kunna kalla ordinärt eller obeskrivligt utseende, nej, hon har midjelångt, lockligt, kortpsvart hår - det ser färgat ut fast det inte är det - likblek hy, och går alltid klädd i en långärmad, knälång, omönstrad klänning. Jag överdriver inte när jag säger att hennes ögon är enormt stora, och dessutom har en smaragdgrön färg. Vad är speciellt med henne? Om ni inte redan fått en bild i huvudet och redan där kan se att hon märks, så har hon även en förmåga att se folks aura. Yep, hon vet hur du är som person även om hon inte ens pratat med dig. Ingen vet om det, förutom ni som läser, ingen i denna saga i alla fall.

“God morgon”, säger Cassidy trött till sin farbror när hon sätter sig vid frukostbordet, men får inget svar. Hon upprepar samma hälsning till sin faster, men får inget svar där heller. Fast vad hade hon väntat sig? De lägger fram mat, kläder och gör allt praktiskt men kör med någon psykisk tortyr: de behandlar henne som om hon inte fanns.

Nu ska jag beskriva hennes hem. En lätt uppgift. Huset är stort, så stort att man kan gå vilse där. Ett gammalt gods är det, och inte är det renoverat heller. Inredningen går i vitt, svart, rött och grått, likt ett övergivet museum. Fast när jag säger “övergivet” menar jag inte dammigt och trasigt och med kackerlackor överallt, nej det är skinande rent men med gammaldags och lite smygpampigt utseende, även om det i vissa fall kan vara lite slitet och använt. 


Cassidy har förresten en bror som jag glömt nämna. Han heter Castor. Jag vet, skumt med så lika namn, men föräldrarna hade väl dålig fantasi (Eller om det var jag som hade det? Fast det är ju fint i alla fall, det är vad jag sa till föräldrarna och då blev det så!). Han ser ut precis som hon, fast kille istället, så jag behöver inte ge någon beskrivning. Enda skillnaden är väl att hans korpsvarta hår är axellångt och rakt istället. De är tvillingar. Märkligt nog behandlas han aningen bättre av fastern och farbrorn, även om han inte var önskad heller. Fast det är en knapp skillnad, även han får sin beskärda del av hatet. Fast syskonen står varandra mycket nära. Det är ju tur att de har varandra när de inte har någon annan.

En liten röst sa till mig att jag kanske borde förklara varför de bor hos sin faster och farbror? Enkelt, föräldrarna gav bort dem när de själva hellre ville flytta till en okänd stad i ett okänt land utan sina barn. Väldigt stort svek tycker jag!

Efter frukosten - en tyst och ouppäten måltid för Cassidy - så beger hon sig iväg till skolan. Det är snö på marken, men himlen är vindstilla och inga flingor seglar ner för tillfället. Hon knuffar upp den stora porten som håller ihop galler-staketet runt huset, och med ett gnisslande läte öppnas det. De har inga grannar på flera kilometer och det kommer sällan folk i närheten. Det är väl ett skräckinjagande ställe de bor på.
“Vänta Cassidy!” hörs en röst bakom henne.
“Castor! Jag trodde du redan gått, för jag såg dig inte vid frukosten.”
“Nej, jag har börjat strunta i det och tar en macka på vägen. Jag är så lite med faster och farbror som möjligt…”, svarar Castor och flåsar efter det smärre maratonloppet från huset. Det bildas vita moln i luften.
“Jag borde också göra det. De märker väl ingen skillnad för deras del i alla fall”

_____________________________________________

Som sagt, detta är ett utdrag. Har inte kommit så värst mycket längre (inte som jag kan visa på bloggen i alla fall). Vad tror ni?

Förresten, Castor är namnet på en ung kille i ett tvillingpar i romersk mytologi. Det är också det latiska ordet för bäver. Haha! Vilket passande namn jag valde...

Cassidy & Castor (Utdrag ur på ny berättelse)

Är inne i en skrivperiod just nu, och här kommer en del av en berättelse som jag för tillfället skriver på. Tror det kommer bli en lite längre novell, kanske som "Wow, du är död" eller så (inte innehållsmässigt, utan jag pratar om "längden" på berättelsen nu). Jag kan avslöja redan nu att det kommer blandas in en massa fantasy, äventyr och sånt, hehe. Och ja, det måste blandas in sorg i mina berättelser. Annars blir ju karaktärerna för "svaga". Mina karaktärer går alltid igenom en massa och blir sen starka och gör modiga saker. Det ni!

CASSIDY & CASTOR
Hon vaknade blek. Det var morgon, och drömmen hade inte varit en mardröm. Eller jo, på sätt och vis var det en mardröm - den hade skrämt livet ur henne! Men det var inte den typen av dröm som är surrealistisk och overklig, det hon drömt hade varit en flashback, alltså ett minne av något som hänt på riktigt.

Men det faktum att hon vaknade kändes inte som en befrielse. Nej, det liv hon levde var en mardröm bara det. Det var som att bli utsläppt ur en tortyrkammare, bara för att sedan bli inlåst i en cell - det lättade en aning, men blev inte bättre.

Hon heter Cassidy. Ett ovanligt namn, men då passar det ju henne utmärkt! För hon var ovanlig. Utmärkande. Jag som berättar, kan vara okänd när det gäller namn. Jag kommer gå under namnet Sagoberättaren genom denna konstiga saga. Ni vet säkert vem jag är - åjo, det gör ni - men det blir bättre om allt får vara mystiskt. Ni kan ju låtsas bättre då!

Nu ska jag försöka beskriva Cassidy. Hon är ovanligt liten och tunn. Ingen vet exakt vad det beror på, men hon ser ut att vara minst 3 år yngre än vad hon är, och i det här fallet är hon 15. Hon har inte vad man skulle kunna kalla ordinärt eller obeskrivligt utseende, nej, hon har midjelångt, lockligt, kortpsvart hår - det ser färgat ut fast det inte är det - likblek hy, och går alltid klädd i en långärmad, knälång, omönstrad klänning. Jag överdriver inte när jag säger att hennes ögon är enormt stora, och dessutom har en smaragdgrön färg. Vad är speciellt med henne? Om ni inte redan fått en bild i huvudet och redan där kan se att hon märks, så har hon även en förmåga att se folks aura. Yep, hon vet hur du är som person även om hon inte ens pratat med dig. Ingen vet om det, förutom ni som läser, ingen i denna saga i alla fall.

“God morgon”, säger Cassidy trött till sin farbror när hon sätter sig vid frukostbordet, men får inget svar. Hon upprepar samma hälsning till sin faster, men får inget svar där heller. Fast vad hade hon väntat sig? De lägger fram mat, kläder och gör allt praktiskt men kör med någon psykisk tortyr: de behandlar henne som om hon inte fanns.

Nu ska jag beskriva hennes hem. En lätt uppgift. Huset är stort, så stort att man kan gå vilse där. Ett gammalt gods är det, och inte är det renoverat heller. Inredningen går i vitt, svart, rött och grått, likt ett övergivet museum. Fast när jag säger “övergivet” menar jag inte dammigt och trasigt och med kackerlackor överallt, nej det är skinande rent men med gammaldags och lite smygpampigt utseende, även om det i vissa fall kan vara lite slitet och använt. 

Cassidy har förresten en bror som jag glömt nämna. Han heter Castor. Jag vet, skumt med så lika namn, men föräldrarna hade väl dålig fantasi (Eller om det var jag som hade det? Fast det är ju fint i alla fall, det är vad jag sa till föräldrarna och då blev det så!). Han ser ut precis som hon, fast kille istället, så jag behöver inte ge någon beskrivning. Enda skillnaden är väl att hans korpsvarta hår är axellångt och rakt istället. De är tvillingar. Märkligt nog behandlas han aningen bättre av fastern och farbrorn, även om han inte var önskad heller. Fast det är en knapp skillnad, även han får sin beskärda del av hatet. Fast syskonen står varandra mycket nära. Det är ju tur att de har varandra när de inte har någon annan.

En liten röst sa till mig att jag kanske borde förklara varför de bor hos sin faster och farbror? Enkelt, föräldrarna gav bort dem när de själva hellre ville flytta till en okänd stad i ett okänt land utan sina barn. Väldigt stort svek tycker jag!

Efter frukosten - en tyst och ouppäten måltid för Cassidy - så beger hon sig iväg till skolan. Det är snö på marken, men himlen är vindstilla och inga flingor seglar ner för tillfället. Hon knuffar upp den stora porten som håller ihop galler-staketet runt huset, och med ett gnisslande läte öppnas det. De har inga grannar på flera kilometer och det kommer sällan folk i närheten. Det är väl ett skräckinjagande ställe de bor på.
“Vänta Cassidy!” hörs en röst bakom henne.
“Castor! Jag trodde du redan gått, för jag såg dig inte vid frukosten.”
“Nej, jag har börjat strunta i det och tar en macka på vägen. Jag är så lite med faster och farbror som möjligt…”, svarar Castor och flåsar efter det smärre maratonloppet från huset. Det bildas vita moln i luften.
“Jag borde också göra det. De märker väl ingen skillnad för deras del i alla fall”

_____________________________________________

Som sagt, detta är ett utdrag. Har inte kommit så värst mycket längre (inte som jag kan visa på bloggen i alla fall). Vad tror ni?

Förresten, Castor är namnet på en ung kille i ett tvillingpar i romersk mytologi. Det är också det latiska ordet för bäver. Haha! Vilket passande namn jag valde...

/Tricia

Skrivpuff 16/10-13

Det var längesen jag skrev en skrivpuff..! Mer här kommer en mini...!

Dagens skrivpuff: skriv om växer.

Äppelklubban
“Lille Willie, klubbor växer inte på träd! Du får vänta tills lördagsgodiset på lördag!”, säger mamman till sin 4-årige son som velat ha en klubba och tjatat om det halva dagen. Pojken funderar en stund och går ut i trädgården. Han tittar upp på äppelträdet och funderar på hur det skulle vara om äpplena var klubbor.

Willie springer in i köket och rotar i lådan. Han finner ett par färgglada, randiga små ljus som han tycker ser roliga ut, och tar med dem ut.

Mamman lagar middag och läser tidningen. Sedan städar hon och tittar på TV. Hon börjar undra varför hennes annars så högljudda son är alldeles tyst.

När hon går ut i trädgården så får hon en mindre chock: Willie sitter i trädet och har stuckit små ljus under varje äpple så det ser ut som stora klubbor!

“Klubbor kan visst växa på träd!” säger Willie och tar loss en äppel-klubba från trädet. Han håller i skaftet som i själva verket är ett ljus och tar ett stort bett av äpplet.
“Och de är jättegoda!”, fortsätter han.

_______________________________________

Fler skrivpuffar finns i DENNA KATEGORI.

/Tricia

När kärlek blev "okej" att hata (Krönika)

Hej på er!
Idag tänkte jag dela med mig om mina åsikter om homosexualitet. Tror inte jag skrivit om det (mer än i förbifarten) tidigare, men det är en fråga jag är väldigt känslomässigt insatt i, så det passar väl nu. För det första så menar jag inte att detta jag kommer skriva nedan gäller alla som är hetero, nej, alla mina kompisar är hetero och de kunde inte bry sig mindre om sexuell läggning eller kön. Så ni behöver inte ta åt er, bara tänka efter. Detta är saker som gäller alla, oavsätt läggning.

För det första så skulle jag aldrig ens kunna umgås med en person som är emot andra typer av sexuella läggningar än heterosexualitet (dvs Bi-, trans- och homosexualitet), för sen när blev det positivt att ha ett begränsat tänkande? Sen när blev det okej att inte acceptera sådant som inte är "inom ramen"? Folk med negativ syn har tveklöst varit personer som bara kan ställa in sig på "det naturliga och enda sättet", och det är så fyrkantigt att det blir negativt. Bara för att ett sätt är "standard", behöver inte resterande sätt vara mindre naturligt. I djurvärlden förekommer homosexualitet. Om vi ska vara som det "var från början" kan vi ju slänga alla iPhones, datorer och platt-Tv-apparater och gå tillbaka till stenåldern. Det vi gör med miljön nu, samt den teknik vi skapar är allt annat än naturlig. Ska vi göra oss av med den? Jag påstår inte att tekniken är negativ, för nej, vi måste ju gå framåt. Dessutom har homosexualitet alltid funnits, det är bara det att människor var mer trångsynta förr och att det inte fanns ett namn på det då, och därför syntes det inte.

När jag säger "begränsat i sitt tänkande", så kan jag säga rent ut: ja, jag menar ointelligenta personer. För det är inte särskilt intelligent att inte kunna acceptera sådant som man själv inte är/har en del av. Jag accepterar alla religioner, och politiska åsikter, men jag håller inte med dem alla bara för det. Det är för att jag kan tänka utanför mina egna erfarenheter, åsikter och "ramar". Det är kunskap i större grad än IQ-testernas frågor.

Jag tror det är ryssland som har förbud mot homosexualitet va? Det måste vara den mest makabra lag jag någonsin hört talas om. Där har ju hatet lagen på sin sida medan kärleken är laglös. Vad är det för ohälsosam miljö? Lagar ska hålla ordning på folk, inte kritisera folk som inte ens begår något som helst brott. Ingen skadas av homoäktenskap. Eller har jag missat den biten? Nästan all misshandel av barn sker i vanliga, medelmåttiga familjer, och det är heterosexuella som är de som våldtar mest. Jag säger inte att alla homosexuella är änglar, men brott och dåligt uppförande har med personlighet och intellekt att göra, inte med kön, sexuell läggning, religion eller ras. Innerst inne fattar nog de flesta detta. Det är bara så mycket enklare att skylla på "men han är ju gay", eller "hon är ju flata", om någon gör något opassande. Är jag den enda som tycker att man inte behöver ha en förklaring till allt beteende? Mer än att den personer helt enkelt har ett dåligt uppförande av okänd anledning? Människor måste sätta etiketter och förklaringar på allt, men kan man inte lägga tiden på att lösa problemen istället för att se vad de beror på?

Sen vill jag klargöra att jag inte skyltar med min läggning över huvud taget. Jag har hittils bara varit ihop/varit kär i tjejer, men jag är inte helt ointresserad av killar, och min läggning lutar nog mest åt bisexualitet. Men jag skulle aldrig gå på Pride-festivalen eller bli medlem i något gay/bi/trans-community. Vet ni varför? Jo, för äkta jämställdhet kan man bara nå om man beter sig som att det är helt naturligt. Om man skyltar med det, så gör man ju sig bara mer speciell, och då blir det aldrig lika accepterat som heterosexuella blir. Därmed menar jag inte att man inte ska informera om det för att det ska bli mer accepterat (det är ju det jag gör just nu exempelvis), men att skylta med det gör det bara mindre naturligt. Jag går t.ex aldrig omkring och säger att jag är homosexuell. Jag menar, man går ju inte omkring och presenterar sig som hetero? Nej, mycket information och naturligt beteende gentemot homosexualitet är nyckeln, tror jag. Jag säger inte att Pride och olika comunities är dåliga, man behöver ju gemenskap och få likasinnade vänner/kärlek, men det är inte rätt sätt att "nå ut" enligt mig.

Sedan, när jag ändå säger min åsikt så är de där "vardags-fördomarna" något jag rent ut sagt avskyr. Jag har aldrig i hela mitt liv - med handen på hjärtat - kallat någon bög eller flata som skällsord. Inte ens innan jag kom på vad jag hade för läggning som 17-åring. Eller om en kille är lite feminin av sig så är han "gaaaaaaaaaaaay". Jag avskyr sådant. Även om man sen i politiska frågor säger "det är klart jag är för homoäktenskap" eller "det spelar väl ingen roll vad man har för läggning?", så har man ju ett grundläggande, undermedvetet förakt ändå. Och eftersom 70% av alla ungdomar skriker sådana skällsord, så har ju inte samhället kommit så långt ännu.

Nu ska jag skriva ett riktigt maratoninlägg med åsikter, och fortsätter med frågan om adoption hos homosexuella, eller homosexuella som skaffar barn med hjälp av donator eller provrörsbefruktning. Många anser att det är synd om barnen. Låt mig då påminna om att över 55% av barn i dagens samhälle är skillsmässobarn. De lever med antingen en förälder (=ett kön), eller möjligvis med bonusförälder (men denne är ju inte förälder "från början" ändå). Om då två kvinnor skaffar barn (=ett kön) vad gör det då för skillnad? Eller två män? Det är ju brist på två kön hos föräldrar i båda fallen (ensamstående=1, homoäktenskap=1) så vad är skillnaden? Ska man förbjuda skillsmässor också? Jag har själv skilda föräldrar (och bonusföräldrar), men inte har jag farit illa. Mina problem har berott på andra saker, inte på skillsmässan. Så det argumentet håller ju inte alls.

Ett annat argument som homofoberna har mot homosexuella som skaffar barn är att barnen kan bli mobbade i skolan. Det är ett väldigt ointelligent påstående enligt mig. Det argumentet säger ju indirekt till barn att det är okej att mobba andra. Att förbjuda homosexuella att adoptera på grund av detta sjuka påstående, är ju som att säga att det är okej att mobbning förekommer. Mobbning är aldrig okej, så det argumentet håller inte heller. Då får man ju isåfall förbjuda folk med andra etniska bakgrunder att gå i samma skola som originalsvenskarna också, menar ni? För de kan bli mobbade annars? Nej, jag är inte rasistisk nu, för jag är själv halvindier, jag tog bara ett sjukt påstående för att dumförklara argumentet.

Sen det där med att homosexuella inte skulle få gifta sig i kyrkan känns ju bara larvigt. Står inte prästerna hela tiden och predikar om att "Gud älskar alla människor"? Bara alla hetero då eller? Jag är själv kristen så jag nedvärderar inte kyrkan när jag säger detta, men det där larvet som tokreligiösa kommer med, att det skulle vara emot bibeln: Har det slagit er att bibeln är skriven av människor och hur DE tolkat Guds ord? Det är alltså människorna själva som hittat på att det är "fel", så det borde ju inte ha med kyrkan - som påstås vara GUDS hem - att göra. Om prästerna ska predika om gränslös kärlek, så måste de specificera sig på de heterosexuella (ja, jag är oseriös nu), eller acceptera alla som de är. För annars är de själva omoraliska, dubbelmoraliska och rent ut sagt lögnhalsar. Jag går aldrig i kyrkan, men jag är troende. Jag går inte i kyrkan för jag tror att människor inte har förmågan/intelligensen att bedöma Guds ord a.k.a bibeln och jag vill inte sitta och lyssna på sådant som människor själva har tolkat i 1,5 timme. Jag tror på mitt eget vis, alltså det mest grundläggande inom kristendom, det som inte går att tolka på miljoner vis. Kristendom är en trygg religion, men bara när man inte beblandar sig med de som tror på vartenda ord i bibeln. Som det står i - tror det var den ortodoxa bibeln - "den som tolkar bibeln bokstavligt är naiv". Jag har inte läst bibeln alls, utan det är min pappa som sagt att det står så i den. Han är bra på det viset att han är troende, men ingen slav under sin tro. Båda mina föräldrar är troende, men jag har aldrig blivit uppfostrad därefter, då de är precis "lagom" religiösa. Plus att de accepterar mig som jag är.

Jag ställer en fråga: när blev det okej att hata en viss typ av kärlek? När blev kärlek något dåligt, oavsett vem som älskar och blir älskad?

Men jag ska nog inte be om så mycket bekräftelse längre. Jag har gjort det ett fåtal gånger, och alltid fått smäll på käften (ej bokstavligt såklart, haha), för det, så jag har slutat be folk om tillåtelse. Huvudsaken är att man är medmänniska och gör det man tycker är rätt, samt att man inte skadar andra. Det är det enda som betyder något. De vänner jag har, visste inte om min homosexualitet fören för något år sen och det blev ingen skillnad för dem. De använder aldrig skällsord som har med olika läggningar att göra, och mina tjejkompisar tar inte avstånd för att jag råkar gilla tjejer, jag menar jag hoppar väl inte på alla tjejer jag ser bara för det? Den bilden av homosexuella är skapad av media, och är inte verkligheten. Skulle jag inte sagt något, skulle de förmodligen inte märkt något. Min kompis (tjej) sa en gång: "Jag är hetero och har killkompisar, du är homo och har tjejkompisar, so what? Det är väl som att jag skulle bli kär i alla mina killkompisar isåfall?". Stämmer bra. Jag har både tjej och killkompisar och jag är inte kär i någon av dem. Varför skulle jag det? Alla som är hetero kan ju jämföra med sig själva: Blir DU kär i alla av motsatt kön som du ser? Isåfall är det du som är konstig.

Tycker denna serie var så jävla träffande! Den kommer från serieboken om Nemi (seriebok nr 8) av Lise Myhre:

Klicka för att se tydligare.

När kärlek blev "okej" att hata (Krönika)

Hej på er!
Idag tänkte jag dela med mig om mina åsikter om homosexualitet. Tror inte jag skrivit om det (mer än i förbifarten) tidigare, men det är en fråga jag är väldigt känslomässigt insatt i, så det passar väl nu. För det första så menar jag inte att detta jag kommer skriva nedan gäller alla som är hetero, nej, alla mina kompisar är hetero och de kunde inte bry sig mindre om sexuell läggning eller kön. Så ni behöver inte ta åt er, bara tänka efter. Detta är saker som gäller alla, oavsätt läggning.

För det första så skulle jag aldrig ens kunna umgås med en person som är emot andra typer av sexuella läggningar än heterosexualitet (dvs Bi-, trans- och homosexualitet), för sen när blev det positivt att ha ett begränsat tänkande? Sen när blev det okej att inte acceptera sådant som inte är "inom ramen"? Folk med negativ syn har tveklöst varit personer som bara kan ställa in sig på "det naturliga och enda sättet", och det är så fyrkantigt att det blir negativt. Bara för att ett sätt är "standard", behöver inte resterande sätt vara mindre naturligt. I djurvärlden förekommer homosexualitet. Om vi ska vara som det "var från början" kan vi ju slänga alla iPhones, datorer och platt-Tv-apparater och gå tillbaka till stenåldern. Det vi gör med miljön nu, samt den teknik vi skapar är allt annat än naturlig. Ska vi göra oss av med den? Jag påstår inte att tekniken är negativ, för nej, vi måste ju gå framåt. Dessutom har homosexualitet alltid funnits, det är bara det att människor var mer trångsynta förr och att det inte fanns ett namn på det då, och därför syntes det inte.

När jag säger "begränsat i sitt tänkande", så kan jag säga rent ut: ja, jag menar ointelligenta personer. För det är inte särskilt intelligent att inte kunna acceptera sådant som man själv inte är/har en del av. Jag accepterar alla religioner, och politiska åsikter, men jag håller inte med dem alla bara för det. Det är för att jag kan tänka utanför mina egna erfarenheter, åsikter och "ramar". Det är kunskap i större grad än IQ-testernas frågor.

Jag tror det är ryssland som har förbud mot homosexualitet va? Det måste vara den mest makabra lag jag någonsin hört talas om. Där har ju hatet lagen på sin sida medan kärleken är laglös. Vad är det för ohälsosam miljö? Lagar ska hålla ordning på folk, inte kritisera folk som inte ens begår något som helst brott. Ingen skadas av homoäktenskap. Eller har jag missat den biten? Nästan all misshandel av barn sker i vanliga, medelmåttiga familjer, och det är heterosexuella som är de som våldtar mest. Jag säger inte att alla homosexuella är änglar, men brott och dåligt uppförande har med personlighet och intellekt att göra, inte med kön, sexuell läggning, religion eller ras. Innerst inne fattar nog de flesta detta. Det är bara så mycket enklare att skylla på "men han är ju gay", eller "hon är ju flata", om någon gör något opassande. Är jag den enda som tycker att man inte behöver ha en förklaring till allt beteende? Mer än att den personer helt enkelt har ett dåligt uppförande av okänd anledning? Människor måste sätta etiketter och förklaringar på allt, men kan man inte lägga tiden på att lösa problemen istället för att se vad de beror på?

Sen vill jag klargöra att jag inte skyltar med min läggning över huvud taget. Jag har hittils bara varit ihop/varit kär i tjejer, men jag är inte helt ointresserad av killar, och min läggning lutar nog mest åt bisexualitet. Men jag skulle aldrig gå på Pride-festivalen eller bli medlem i något gay/bi/trans-community. Vet ni varför? Jo, för äkta jämställdhet kan man bara nå om man beter sig som att det är helt naturligt. Om man skyltar med det, så gör man ju sig bara mer speciell, och då blir det aldrig lika accepterat som heterosexuella blir. Därmed menar jag inte att man inte ska informera om det för att det ska bli mer accepterat (det är ju det jag gör just nu exempelvis), men att skylta med det gör det bara mindre naturligt. Jag går t.ex aldrig omkring och säger att jag är homosexuell. Jag menar, man går ju inte omkring och presenterar sig som hetero? Nej, mycket information och naturligt beteende gentemot homosexualitet är nyckeln, tror jag. Jag säger inte att Pride och olika comunities är dåliga, man behöver ju gemenskap och få likasinnade vänner/kärlek, men det är inte rätt sätt att "nå ut" enligt mig.

Sedan, när jag ändå säger min åsikt så är de där "vardags-fördomarna" något jag rent ut sagt avskyr. Jag har aldrig i hela mitt liv - med handen på hjärtat - kallat någon bög eller flata som skällsord. Inte ens innan jag kom på vad jag hade för läggning som 17-åring. Eller om en kille är lite feminin av sig så är han "gaaaaaaaaaaaay". Jag avskyr sådant. Även om man sen i politiska frågor säger "det är klart jag är för homoäktenskap" eller "det spelar väl ingen roll vad man har för läggning?", så har man ju ett grundläggande, undermedvetet förakt ändå. Och eftersom 70% av alla ungdomar skriker sådana skällsord, så har ju inte samhället kommit så långt ännu.

Nu ska jag skriva ett riktigt maratoninlägg med åsikter, och fortsätter med frågan om adoption hos homosexuella, eller homosexuella som skaffar barn med hjälp av donator eller provrörsbefruktning. Många anser att det är synd om barnen. Låt mig då påminna om att över 55% av barn i dagens samhälle är skillsmässobarn. De lever med antingen en förälder (=ett kön), eller möjligvis med bonusförälder (men denne är ju inte förälder "från början" ändå). Om då två kvinnor skaffar barn (=ett kön) vad gör det då för skillnad? Eller två män? Det är ju brist på två kön hos föräldrar i båda fallen (ensamstående=1, homoäktenskap=1) så vad är skillnaden? Ska man förbjuda skillsmässor också? Jag har själv skilda föräldrar (och bonusföräldrar), men inte har jag farit illa. Mina problem har berott på andra saker, inte på skillsmässan. Så det argumentet håller ju inte alls.

Ett annat argument som homofoberna har mot homosexuella som skaffar barn är att barnen kan bli mobbade i skolan. Det är ett väldigt ointelligent påstående enligt mig. Det argumentet säger ju indirekt till barn att det är okej att mobba andra. Att förbjuda homosexuella att adoptera på grund av detta sjuka påstående, är ju som att säga att det är okej att mobbning förekommer. Mobbning är aldrig okej, så det argumentet håller inte heller. Då får man ju isåfall förbjuda folk med andra etniska bakgrunder att gå i samma skola som originalsvenskarna också, menar ni? För de kan bli mobbade annars? Nej, jag är inte rasistisk nu, för jag är själv halvindier, jag tog bara ett sjukt påstående för att dumförklara argumentet.

Sen det där med att homosexuella inte skulle få gifta sig i kyrkan känns ju bara larvigt. Står inte prästerna hela tiden och predikar om att "Gud älskar alla människor"? Bara alla hetero då eller? Jag är själv kristen så jag nedvärderar inte kyrkan när jag säger detta, men det där larvet som tokreligiösa kommer med, att det skulle vara emot bibeln: Har det slagit er att bibeln är skriven av människor och hur DE tolkat Guds ord? Det är alltså människorna själva som hittat på att det är "fel", så det borde ju inte ha med kyrkan - som påstås vara GUDS hem - att göra. Om prästerna ska predika om gränslös kärlek, så måste de specificera sig på de heterosexuella (ja, jag är oseriös nu), eller acceptera alla som de är. För annars är de själva omoraliska, dubbelmoraliska och rent ut sagt lögnhalsar. Jag går aldrig i kyrkan, men jag är troende. Jag går inte i kyrkan för jag tror att människor inte har förmågan/intelligensen att bedöma Guds ord a.k.a bibeln och jag vill inte sitta och lyssna på sådant som människor själva har tolkat i 1,5 timme. Jag tror på mitt eget vis, alltså det mest grundläggande inom kristendom, det som inte går att tolka på miljoner vis. Kristendom är en trygg religion, men bara när man inte beblandar sig med de som tror på vartenda ord i bibeln. Som det står i - tror det var den ortodoxa bibeln - "den som tolkar bibeln bokstavligt är naiv". Jag har inte läst bibeln alls, utan det är min pappa som sagt att det står så i den. Han är bra på det viset att han är troende, men ingen slav under sin tro. Båda mina föräldrar är troende, men jag har aldrig blivit uppfostrad därefter, då de är precis "lagom" religiösa. Plus att de accepterar mig som jag är.

Jag ställer en fråga: när blev det okej att hata en viss typ av kärlek? När blev kärlek något dåligt, oavsett vem som älskar och blir älskad?

Men jag ska nog inte be om så mycket bekräftelse längre. Jag har gjort det ett fåtal gånger, och alltid fått smäll på käften (ej bokstavligt såklart, haha), för det, så jag har slutat be folk om tillåtelse. Huvudsaken är att man är medmänniska och gör det man tycker är rätt, samt att man inte skadar andra. Det är det enda som betyder något. De vänner jag har, visste inte om min homosexualitet fören för något år sen och det blev ingen skillnad för dem. De använder aldrig skällsord som har med olika läggningar att göra, och mina tjejkompisar tar inte avstånd för att jag råkar gilla tjejer, jag menar jag hoppar väl inte på alla tjejer jag ser bara för det? Den bilden av homosexuella är skapad av media, och är inte verkligheten. Skulle jag inte sagt något, skulle de förmodligen inte märkt något. Min kompis (tjej) sa en gång: "Jag är hetero och har killkompisar, du är homo och har tjejkompisar, so what? Det är väl som att jag skulle bli kär i alla mina killkompisar isåfall?". Stämmer bra. Jag har både tjej och killkompisar och jag är inte kär i någon av dem. Varför skulle jag det? Alla som är hetero kan ju jämföra med sig själva: Blir DU kär i alla av motsatt kön som du ser? Isåfall är det du som är konstig.

Tycker denna serie var så jävla träffande! Den kommer från serieboken om Nemi (seriebok nr 8) av Lise Myhre:

Klicka för att se tydligare.

/Tricia

söndag 13 oktober 2013

Vampyyyr!

Lekte lite med appen "VampireBooth", och blev tillfälligt en vampyr! Om jag var en vampyr skulle mitt vampyrnamn vara Pandora Crowley enligt en namngenerator jag provade (glömt vilken det var dock). Ett väldigt snyggt namn, det låter ju som en vampyr...

Här kommer ett foto och en video från Instagram, som bekräftar mitt lilla vampyrprojekt.. haha.



tisdag 8 oktober 2013

Beställ "Heltidsdrömmaren" direkt av mig!

Jag vet inte om någon av er lagt märke till det, men jag har inaktiverat min webshop, då det blir för rörigt med så många projekt just nu. Både böcker, bloggen, skola, mina andra intressen och så en webshop..? Det blev mer än jag orkade med. Men jag har fortfarande en liten upplaga med böcker (Heltidsdrömmaren) hemma, så jag har gjort en liten shop-funktion här i bloggen istället. Det blir lättare för mig att hålla ordning på, då den bara är en del av bloggen, och bloggandet har varit en del av mitt liv (från och till) sedan 2009.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, jag satsar nu en tid fram över att sälja min bok via denna blogg, så det är fritt fram för er att beställa här istället! Boken kostar 99kr, och då är även frakten inräknad, så det tillkommer inga extra avgifter. Det är ett väldigt bra pris, då den i nätbutikerna kostar mellan 150-219 kr (+ fraktkostnad i vissa av dem)! Just nu finns det endast 5 exemplar i lager, så det är först till kvarn som gäller! Beställer eventuellt fler om detta uppskattas! Ni kan betala antingen till mitt bankkonto eller via paypal.

Gå in på "shop" i menyn och läs mer!
http://www.tricia.se/p/shop.html


Böckerna är i fin kvalité, men jag ansvarar ej för postens hantering av paketet. Det ska inte vara någon fara, för boken fraktas i ett säkert kuvert vadderat med bubbelplast innuti. Om du har skickat en beställning och ångrar dig, så är det bara att säga till innan du betalat in pengarna, så löser jag det.

/Tricia