onsdag 12 november 2014

Den dödliga orgeln

Christine hade varit försvunnen i flera timmar. Hennes föräldrar började bli oroliga. Bara Christine själv visste var hon befann sig. Om det inte hade varit för den där uppseendeväckande orgeln...

Först ska vi nog backa tillbaka några timmar. Christine satt på en parkbänk utanför skolan och funderade på om hon skulle skolka från första lektionen. Det fanns ändå inget intressant i ämnet Historia. Hon tog ett bloss av cigaretten och blåste sakta ut ett par rökringar. Hennes mörkbruna hår vajade lätt i vinden och de gröna ögonen tårades i novemberkylan.

"Nej, nu måste jag nog gå någonstans innan jag fryser fast på bänken", tänkte Christine. Hon vred händerna mot varandra för att få dem varma igen. Hon ställde sig upp och gick i riktning mot.. Ingenstans.

När hon gått runt i stan en stund så kom hon att tänka på att hon glömt sin svarta basker i kapellet bredvid kyrkan efter att hon hjälpt stadens kyrkokör med deras musikanläggning. Christine började styra stegen mot stadens enda kyrka.

Hon öppnade den tunga porten till kapellet. Det kändes som om utrymmet där inne hade åldrats. Hon tyckte att det var kusligt för hon hade ju varit där och hjälpt kören för bara nån dag sedan. Nu såg där ut som om ingen varit där på flera år. Christine började känna sig illa till mods. 

Lager på lager av damm prydde golvet, spindelväv fanns i alla vrår. Hon rös till. Samtidigt som hon grubblade över allt detta så fick hon syn på baskern. Den låg prydligt placerad på den jättelika, gammaldags orgeln. Christine gick med snabba steg mot den och tog upp baskern.

I den stund hon råkade vidröra en av tangenterna på orgelns klaviatur, så hände något väldigt oförutsägbart. Hon satte sig ner framför orgeln och började spela. Det var som om händerna spelade av sig själva och hon kunde inte sluta. Ju mer hon försökte slita sig loss från orgeln, ju mer kände hon sig fastklistrad. Orgeln tvingade henne att spela.

Christine satt och spelade till långt in på natten. Hennes föräldrar började bli vansinniga av oro. Deras flicka var alltid punktlig och ringde om hon var sen. Detta var inte likt henne!

"Det finns en anledning till att vi aldrig använder den orgeln!", hörde Christine en röst bakom sig säga. Det var pastorn som stod där.
"Du förstår, det är ju så svårt att slita sig loss från den när man väl börjat spela. Många människor har mist sina liv på grund av det där instrumentet. Tro mig, vi har försökt göra oss av med den men den dyker alltid upp här igen förr eller senare.."

Pastorn vänder sig om och går.
"Det finns inget mer jag kan göra", säger han lågt.
Christine får panik mitt i tonerna av orgeln.
"Nej hjälp mig!" skriker hon, men finner rätt snart att mannen är borta. 
Hon tittar ner på sina händer medan hon maniskt och forcerat fortsätter spela. Händerna börjar bli täckta av blod. Men inte ens det får henne att sluta spela.

Christine börjar gråta. Vad ska hon göra nu? Hon vrider på huvudet och tittar mot fönstret bredvid henne. Hennes ansikte speglas i rutan och det hon får se ger henne en chock. Hon har åldras något otroligt. En bild av en mycket gammal kvinna möter henne. Grått hår, djupa rynkor. Hon ger ifrån sig ett hest skrik innan huvudet landar med en duns på orgelns tangenter. Döden hämtade henne. Musiken från orgeln fortsätter dock strömma ur kapellet.

lördag 1 november 2014

Glad Halloween!

Jag vet att Halloween redan har varit, och att det idag är Alla Helgona, men bättre sent än aldrig när det kommer till att önska folk en bra dag på min favorithögtid! Och idag ska jag ha Halloween-fest med några polare också. Får se om det blir lite bilder senare.

Bilden ovan är på min samlarfigur Mina Immortale från Bleeding Edge Goths series.

lördag 11 oktober 2014

Cassidy & Castor - Del 3

“Castor?”
Cassidy försökte ruska liv i sin bror, samtidigt som hon spejade runt omkring sig, ingen dålig bedrift att göra det samtidigt. Hon kunde inte se exakt var hon befann sig, det kändes nämligen som om ögonen skulle falla ihop hela tiden, som om hon fått i sig något starkt sömnmedel.

När hon äntligen fått ögonen att vänja sig vid det sömniga tillståndet, och faktiskt kunde se sig omkring, så fick hon sig en smärre chock. Hon befann sig nämligen i en skog, men inte en vanlig mörkgrön och barrig syn som hon var van vid att se, utan en skog där allt var som i en dröm. Vissa saker - träd, stenar, växter - var till och med upp och ner! De hade onaturliga färger, ja det fanns till exempel ett träd där varje blad hade olika färger: rosa, guldiga, blåa, lila, som en regnbåge. Växterna hade former som stjärnor, och himlen var grönfärgad. Cassidy kikade omkring för att se om det fanns någon mer där. Det fanns det inte. Inte som hon kunde se i alla fall. Alltihop kändes plötsligt så absurt. Det sömniga tillståndet förstärkte hennes känsla av att hon sov. Men det var ändå något som klamrade sig fast vid henne. En känsla av verklighet.

"Var är vi?" hördes Castors röst bakom henne. Äntligen hade han vaknat!
"Jag vet inte.."
De gick runt en stund utan att veta vad de skulle göra när de plötsligt fick syn på en mörkblå ananas ligga på marken.
"Vad står det där?" undrade Cassidy och Castor vände på frukten.
"Kärlekens frukt" läste han.
“Den kan vi ju ge till våra förmyndare!” skrattar Cassidy och ler vid tanken.

Projekt D.I.A.M.O.N.D - Del 1

När hon tittade i spegeln så hade det hänt något. Inte bara de vanliga tonårsnojorna, som finnar, bröst och fett hår. Nej. Tvärtom faktiskt. Hennes hy var slät, hon hade ovanligt långt, tjockt hår som aldrig trasslade sig, välutvecklad, men lagom kropp och perfekt längd. Det var inte det som var problemet. Det var födelsemärket som hon skymtade bakom högra örat! Den hade vuxit som över en natt. Den var 6-uddig, och liknade sillhuetten av en diamant. Tänk om hon var sjuk?

"Natasha?", viskade hennes adoptivmamma Anya plötsligt. Hon vände sig om och blev tårögd.

"Hur är det?", frågade Anya igen, när stora elefanttårar forsade ner för Natashas ansikte.

"Mamma..? Du vet den där födelsemärket? Det har blivit enormt! Tänk om det är cancer?!", utbrast den mörkhåriga, brunögda, men väldigt bleka flickan framför henne.

"Såja, såja, det är ingen fara", tröstade hennes mamma och kramade henne. Men hon ville inte kolla upp det. Hon fick inte gå till en läkare om hon inte var allvarligt sjuk.

Natasha satte sig vid bordet och lyckades spilla mjölk på bordet.

"Faaan!", skrek hon irriterat, och Anya satte fingret mot läpparna och nickade mot Suzan, hennes 6 år gamla syster. Eller, adoptivsyster. Natasha suckade och önskade att mjölken skulle torka upp sig själv. Hon hade verkligen inte tid med det här. Hon måste till skolan.

Hon gick till toaletten och tog med sig en toalettrulle. Men det hade hon inte behövt, för bordet var redan torrt.

"Du hade inte behövt torka upp det", sa Natasha lite försiktigt. Anya var nogrann med att barnen skulle bli självständiga.

"Vilket?", frågade Anya från vardagsrummet.

Natasha blev fundersam över två saker. För det första: hur kunde hon gå så snabbt från toaletten till köket? Anya kunde omöjligt ha hunnit torka upp på så kort tid. Och hon hade ju inte gjort det heller!

"Hej Sofya!"

Natasha sprang fram till sin bästa vän och kramade om henne. Hon blev förvånad när Sofya sa åt henne att sluta.

"Du tar ju i som om du vill knäcka ryggen på mig!", kved Sofya och lade sin hand över midjan.

"Förlåt! Jag visste inte... Jag menar, jag kände det inte!"

"Du är bra knäpp du!", log Sofya på skoj, men Natasha blev sårad. Inte på Sofya, utan på att hon tog det på allvar. Det var något fel på henne. Hon har blivit helt galen!


söndag 5 oktober 2014

Vemodigt fri

Jag är fri 
Fri från min börda 
känner mig frisläppt 
från där jag satt inlåst 

Men vemodet faller på 
tyst men praktfullt 
jag kanske inte är 
så fri ändå?


tisdag 30 september 2014

Polaroidkamera

Har skaffat en polaroidkamera! Alla fotointresserade måste ju äga en sån... Nej jag skojar bara, men har alltid velat ha en! Och nu har jag köpt en rosa Instax mini 8!




Besök min fotohemsida förresten: www.instantlens.com
Där finns även min fotoblogg!

lördag 20 september 2014

Tiden...

Undrar om jag någonsin blir hel. Det är mycket som är fel, mycket som inte stämmer. Jag bara glider med tiden som försvinner bort. Tiden rinner iväg. Och jag står här. Med alla destruktiva beteenden, alla trauman. Försöker slänga bort dem för att hinna med att leva innan det är för sent. Men ju mer jag försöker slänga bort problemen, ju mer klistrar de sig fast. Jag kan inte. Men jag vill.

Jag är trött på att kämpa, men ger ändå inte upp. Trött på att försöka, men gör det ändå. Trött på att blogga om hur eländigt allt är, men ändå blir det så. För jag kan inte ljuga.

Mina dagar försvinner. Ju mer jag slösar tid på att återuppleva mina trauman, ju mer försvinner tiden. Jag vill inte älta. Men det är inte enkelt att släppa taget.


lördag 13 september 2014

Fel

Försöker verkligen att inte göra helt fel... Men jag lyckas ändå. Att välja fel. Saker som bara blir självdestruktiva i längden.

tisdag 9 september 2014

Abstinens

Abstinens. Besvär. Nu.

Självskadandet må vara borta tekniskt sett men ändå lämnar det mig aldrig.

Som vi är vana

Ibland är det så konstigt 
Allt känns underligt 
Fundersamt märkligt 

Ibland är det udda 
Dumt och säreget 
Inte alls vanligt 

Som vi är vana vid

söndag 7 september 2014

Att inte bli trodd

Ibland verkar folk ha en lite för grandios syn på mig. Tror att jag är bättre än vad jag är. Och tror jag är "stark". Gud vad jag är trött på att höra det! Men då ser ni mig aldrig under mina psykoser. Där jag hör begravningsmusik och ser blodet droppa från taket. Ni ser inte verkligheten. Ni ser allting ur ett rosaskimrande glitter. Tjejen som överlevde saker, det är henne ni ser. Ni ser inte tjejen som fortfarande lever i det.


fredag 5 september 2014

Flashbacks


Flashbacks som ringer i öronen 
Tvång och isolering 
Slag och övergrepp 
Jag kan inte spjärna emot. 

Vill inte höra, 
inte se, 
inte känna, 
vad minnena gör med mig. 

Flashbacks. 
Jag ser dem, 
känner, hör, andas 
Hela jag förvrids i plågor 

Jag är där igen.

Inte oskyldig

Att göra sånt
man inte bör
som ingen ser
och aldrig hör.

Tysta handlingar
av förbjuden sort
Jag hypnotiseras
kan inte sortera bort.

Ledsna drömmar
tvångstankar jag har
det finns inte mycket
oskyldighet kvar.

onsdag 3 september 2014

Älskade dotter

Har tidigare skrivit om Aline i en skrivpuff HÄR. Här kommer bakgrundshistorien om henne...
Fun fact: Fick idén till denna novell av en dröm jag hade...

---

Solen sken medan de två kollegorna satt på den blomsterprydda terrassen och pratade om allt mellan himmel och jord. Speciellt vad de gjort i sina tidigare liv.
“Hur länge har du varit i tjänst nu?”, undrar den ena mannen, mest känd som konstapel Karl.
“Jag har jobbat i tre månader, innan det gick jag ur polishögskolan”
“Själv har jag jobbar i över 15 år nu, om du bara visste vad jag har sett.. Ska jag berätta om ett av de mest speciella fall jag någonsin varit med om?” frågade Karl som nu var i medelåldern.
Den nyanställda, en hyftsat ung grabb med namnet Daniel, kunde ju inte vara mer exalterad över detta, utan nickade hysteriskt.
“Jättegärna..!”

"Vi visste alla att det existerade. Barnhemmet låg där uppe på kullen och man hörde jämt om hur hemskt allt sades vara där. Ändå hade man inga konkreta bevis på att barnen skulle vara vanvårdade, eller bli dåligt behandlade. Det var bara okrossbara rykten.

Ett av barnen, Aline, syntes alltid i byn. Ett sött barn. Stora gröna ögon, gyllenblonda lockar. Busiga fräknar... Flera gånger hade vi frågat henne vad hon gjorde så långt hemifrån. Hon svarade aldrig. Vi började nästan tro att flickstackarn var stum! Hon sprang alltid iväg av för mycket frågor. Skygg som ett rådjur... Fast vad kan hon ha vart? Fem år? Ja fem år var hon

Hur som helst, en kväll hördes det skrik uppifrån kullen och hela poliskåren for dit. När vi kom dit var dock allt lugnt. Vi hade blivit motvilligt insläppta av personalen men alla barn låg i sina sängar och sov. Utom Aline. Hon såg klen och sömndrucken ut, fast inte på ett naturligt sätt.
-Hjälp.. viskade hon innan hon föll i djup sömn på slitna madrassen.
-Vad..? hann jag få fram innan ljudliga snarkningar hördes.

Nästa dag besökte vi barnhemmet igen. Barnen såg ovårdade och eländiga ut, men föreståndarna försäkrade oss om att barnen var i ett hälsosamt tillstånd.

När vi var på väg ut så hörde vi ett gällt skrik. Vi sprang in igen och såg att en av föreståndarna höll Aline i armen och en stor injektionsspruta i andra handen. Med all kraft pressade hon in kanylen i flickans magra överarm. Det gick inte många sekunder innan Aline föll medvetslös till golvet.

-Vad sysslar ni med? frågade jag hysteriskt medan kvinnan som gjort detta mot barnet förvånat vände sig om.
-Jag trodde Ni hade gått redan...
-Ja hade vi inte dragit benen efter oss hade vi ju aldrig fått reda på vad som försiggår här!, svarade min ena kollega.
-Drogar ni barnen?, fortsatte han.
-Nej absolut inte! Vi kallar det hjälpmedel för att förenkla vårt jobb!

Innan vi hann säga mer om detta avskyvärda som vi just fått reda på, så hade Aline vaknat till lite.
-Snälla pappa, hjälp mig!
Aline rörde lätt vid min arm. Jag blev häpen. Jag var ju inte flickans pappa. Men jag såg i hennes ögon, och värmdes av dess tårfyllda vädjan. Jag tog henne i famnen och bar ut henne till polisbilen med barnhemmets personal protesterande efter mig."

Den unga polisen lyssnade ivrigt på den äldre mannens historia. Under tiden kände han en liten hand på hans axel. Han vände sig förvånat mot den lilla flickan bredvid honom.
"Nämen hej Aline gumman, detta är Daniel en av mina arbetskamrater!" presenterar Karl mjukt.
"Aline..? Du menar att detta är..?" börjar Daniel och Karl nickar.
"Ja det är fyra år sedan nu."

Inte för att klaga..

Det är alltid så mycket som sker. Inte för att vara den som klagar. Men kan man aldrig någonsin må riktigt bra? Det är alltid något som drar ner mig, men trots det ställer jag mig alltid upp.

My anger refuses to lose.

Börjar blogga igen!

Kommer börja blogga igen här... Har saknat denna blogg faktiskt! Jag lovar att återkomma...

fredag 29 augusti 2014

När man längtar...

Längtar
efter närhet
känslan av att bara vara
känslan av att sårbarheten
inte är alltför nära.

Längtar
efter ömhet
efter den glömska som omgav
känslan av att vara hel
är väldigt lockande.

tisdag 19 augusti 2014

Letar efter hopp

Jag letar efter hopp
Jag letar efter lycka
Kan vara fjantigt kan man tycka
När letandet tar stopp.

Att göra fel

Inget kan hindra mig,
från att känna den känslan
jag tror att jag bara
gör allt värre för mig.

Jag kan inte identifiera,
inte granska,
inte analysera,
inte förutspå hur detta
kommer påverka mig.

Mer än att jag försöker,
om och om igen,
att inte göra fel.

torsdag 14 augusti 2014

Bara ett suddigt minne...

Ibland funderar jag
varför tankarna inte kan stå still
när jag vill tänka på något
men hjärnan inte vill.

Jag försöker hålla fast
en tanke i mitt sinne
men bort flyger tanken,
och blir bara ett suddigt minne.

onsdag 13 augusti 2014

Jag vägrar

Jag tror på
att livet
visar mig rätt väg
denna gång

Jag vägrar
släppa taget
tills jag ser
att jag inte har alltför fel.

tisdag 12 augusti 2014

Trollet Willux

"Jag tänker inte göra det!" ropade det lilla trollet Willux till sin lillasyster Willma.
"Jo snälla?" bad Willma och tittade upp mot berget. 
Willux synade sin svans som han hade glömt att borsta den morgonen. Svansen var alldeles tovig.
"Eller är du för feg?" frågade hans syster och flianande började klättra upp för berget. Willux följde generad efter. Vinden slet i deras blåa, rufsiga hår och de tog sig sakta med säkert upp med osäkra kliv.

Väl uppe på berget såg de en grotta. Utan att protestera följde Willux efter sin syster in i den. Trollen var nätta och små så de kom lätt in i den.

"Vänta, jag tappade luvan!" ropade Willma, medan Willux konstaterade att hans gröna byxor hade fastnat i en gren.
"Mamma kommer få fnatt!" suckade det lilla trollet Willma när hon såg att hennes röda luva nu var färgad gråbrun av jord.

När de kom längre in i grottan så såg dem att där var ett litet rum. Eller snarare en fängelsehåla. Väggarna var täckta av slingrande murgröna, och i varje hörn av rummet satt en brinnande fackla.

På en träpall i ett hörn satt en välbekant figur.
"Pappa!" ropade småtrollen blandat förvånade och lättade, för de hade aldrig trott att det var här deras försvunne pappa hade funnits i alla dessa år... Responsen var kärleksfull.
"Mina trollungar!", snyftade deras fader.

Men snart ser trollungarna att allt inte är så idylliskt. Pappas fot är nämligen fastkedjad i väggen. Och han förklarar snart att det inte finns något sätt att bli befriad på...


söndag 10 augusti 2014

Pillemarisk syster

Gammal 100-ordare publicerad 2012

"Släpp ner mig för helvete!", gastar Ofelia och ser på sin, vad hon då ansåg vara, förjävliga syster.
"Jaja, bara du slutar gorma!" hörs Simonas garv nerifrån. 
Ofelia klättrar ner för stegen från trädkojan, som syrran återigen placerat mot trädstammen.
"Tack!", muttrar hon irriterat och trampar otåligt omkring på gräset nedanför.
"Hur är det sis? Du är gnällig idag!" flinade Simona, men nu log Ofelia i stället.
"Vet du vad?", tjöt hon entusiastiskt.
"Nä vadå?"
Ofelia tittade pillemariskt på sin syster, harklade sig och log.
"Du har den!" gormade Ofelia, knuffade till Simona och rusade förtjust i väg över gräsmattan.

Den andra flickan

Gammal novell skriven 2009

Alexis såg in i den andra flickan, som såg ut som henne själv. Hon kollade på flickan på andra sidan, med långt svart hår, så långt att det nådde midjan, himmelsblå ögon, och blek, vit hy. Flickan stirrade tillbaka. Hon hade en ond, kall blick. Det gick inte att ta miste på vreden som gömdes bakom det uttryckslösa ansiktet. Ögonen sa så mycket. Hon hade inte trott på det själv, förens hon själv känt känslan. Känslan av att vara halv. 

”Varför låtar du dem göra såhär mot dej?”, tänkte hon och kollade på flickan framför sig. Flickan stirrade tillbaka. Alexis tog mod till sig och sa ”Jag vill slå sönder dig!”. Hon skämdes lite, när hon hörde hur grym hon lät. Hon lät precis som alla som sa så till henne i skolan. Hon tittade tillbaka på flickan som såg ut som henne själv. Tillslut så stod Alexis inte ut med åsynen av flickan längre, hon slet tag i spegeln som hängde framför henne på väggen, och slängde in den i garderoben. Spegeln skymdes av en stor, mörkgrön rock, och nu syntes bara halva Alexis spegelbild. ”Jag vill aldrig mer se dej”. Hon hörde hur dum hennes röst lät. Patetiskt, och sorgligt dum. 

- Alex ? 
Jo Tuesday, stod i dörröppningen. 
- Ja?, Svarade Alex, som skyndade sig att stänga dörren till garderoben. 
- Pratar du med dig själv nu igen? 
- Nej. 
Jo skyndade sig ut i köket igen, och Alexis, hörde hur hon började prata i telefonen igen. ”Ja, det låter bra, Charlie, ta med dej hela jävla gänget till Central Park, så köper vi ut öl”. Alexis hörde det ungefär varje fredag när Jo ringde runt till sina kompisar. Hon va så avundsjuk på Jo. Så mycket kompisar som Jo Tuesday Rébel hade, var svårt att ha. Det var ju förklaringen till att Alexis Vicky Tuesday, stod och pratade med sig själv. Hon önskade att hon va lika populär som sin syster. Jo kom in i rummet igen. 
- Jag går till Henke, vrålade hon när hon lånade Alexis hårborste. 
- Ja, visst. Gör det. 

Hon var avundsjuk. Så jävla avundsjuk. Hon inspekterade Jo, som stod och kammade sitt ljusa fuskblonda hår. Det var Jo, som hade blivit den snygga. Det va Jo, som blivit den populära. Det va Jo, som hade blivit familjens stolthet. Det var så underligt att två syskon kunde vara så olika. Det märkligaste, i det att de var så olika, var att de egentligen var födda till att vara lika. De är tvillingar. Enäggstvillingar. Men det märks förstås inte. Jo var bäst av dem bägge. Jo, hade fått de bästa generna, och Alexis hade fått de som blev över. Det var så hon brukade tänka. Det var så det kändes. 
- Jag sticker nu !! 
- Okej, fint ! 
Det var inte meningen att det skulle bli så snäsigt svar, men så blev det. Och tänker man efter så var det kanske inte så konstigt, då dessa tankar pågick i hennes huvud. 
- Vad är det? 
- Inget. 
Jo skyndade sig ut genom dörren. 
- Vi syns sen syrran! 

Det var inte Jos fel. Nej, Jo var en bra syster. Hon kunde väll antagligen inte hjälpa att Alexis inte lyckades bra hos klasskompisarna i skolan. En suck ekade från Alexis, ut i den tomma luften. Ibland undrade hon hur hon stod ut med sig själv. Svaret på frågan var nog ganska enkel: hon stod inte ut med sig själv. 

Foto taget av mig. Min syster på bilden. Hon har inget med texten ovan att göra, men tyckte denna bilden passade så bra :)

Ögonen

100-ordare

En dag när jag var ute i skogen så såg jag ett par gula ögon lysa mot mig under ett träd. Vad var det? En minidrake, en förvandlad älva eller helt enkelt en vanlig skogskatt som gömt sig?

Jag bestämde mig för att tro på alternativ nummer ett. Jag såg framför mig hur jag hjälpte draken från hålan under trädet och den bjöd mig till en fantasyvärld.

-Hallå, vad glor du på?, hördes en röst och ut ur träder kravlade en hare fram. Ja, jag blev minst lika förvånad av hur det verkligen låg till. Talande harar finns väl inte?

(Ely Raman)

Berättelsen är skriven med inspiration från bildkort som kallas Saga Kort.


onsdag 6 augusti 2014

Aldrig mer

Jag ryser
När jag tänker
Ser tårarna
Som menande blänker

Mot din kind
Jag gjorde fel
Så jävla blind
Och blir aldrig mer hel.

tisdag 5 augusti 2014

torsdag 31 juli 2014

Ont

Förbannat ont ibland 
smärta som kommer och går 
men ibland osynlig inför människor 
som väljer att vidröra just där det 
gör så ont

torsdag 24 juli 2014

I would like

I would like,
to live lika a bird.
Fly.
And die
Like a dried rose
No that's a
Lie.

tisdag 15 juli 2014

Hon.

Hans händer runt hennes hals
Forcerat och intimt
I fel känsla och tillstånd
Glömmer bort sig själv
När handlingarna tar överhanden

söndag 13 juli 2014

Skrivpuff 13/7-14 PUNCH!

Dagens skrivpuff: skriv om äga.

PUNCH!
"Du tror du kan äga mig", skriker Aline åt sin egen spegelbild. "Marken jag valt att kliva på,
och handlingarna jag valt att göra. Du dömer mig som fet, ful och misslyckad."
Några tårar droppar nerför kinden. Hon torkar energiskt bort dem.
Gnider sig om kinden så hårt att det blir röda fläckar. Hon stod verkligen inte ut med sitt dåliga självförtroende.

"Men försöker du med det igen får du en punch in the eye!"

Ett brett leende gav tårarna kontrast.

"Ja det får du. Det skulle kännas bra att straffa dig även om det går ut över mitt eget öga.."

lördag 5 juli 2014

Nattblå

När himlen håller på att bli svart,
innan natten när den är sådär djupblå,
jag vet inte var och jag vet verkligen inte vart,
då sitter jag där och bara försöker förstå.

Nattblå himmel med virvlande tankar,
jag ser mig om men är ensam här,
fram och tillbaka genom det blåa jag vankar,
njuter av att jag bara är.

söndag 11 maj 2014

Blogg på is

Bloggen är på is.

------------------------------------

Gamla bloggar där bloggandet gick bättre: Devote-blogg & Bloggplatsen-blogg

Denna blogg har numera den ursprungliga blogger-subdomänen anotherfurtado.blogspot.com

fredag 9 maj 2014

torsdag 8 maj 2014

What's up with da comments?

Jag ser att det är en hel del som läser här inne, men vad har hänt med kommentarerna..? Ekar tomt om man jämför med hur det en gång var (hade fler förr på denna blogg + på mina gamla bloggar)..? Fast kommentarer kanske kommer i perioder..

Sånt här gör mig faktiskt lite opepp på att blogga..

www.triciafurtado.com

söndag 4 maj 2014

"Kategorierna" i mina memoarer..

Jag tänkte berätta lite om de olika "kategorierna" jag tänkte skriva om i mina memoarer. Det är ju så mycket olika sorters minnen och berättelser jag har, att jag valt att dela upp dem i olika delar. Kaaaanske det kommer ett och annat utdrag här i bloggen då och då, så besök kategorin "Memoarer" under "Författarskap & Media" i kategorierna i bloggmenyn till höger, med jämna mellanrum!

Huvudkategorier jag skriver om
Misshandel & mobbning
Olika former av övergrepp
Behandling & terapi
Psykiatrins felbehandling
Ungdomshem & institution
"Gäng" & rivalitet
Olika former av missbruk
Självskadebeteende
Sjukdom

Och nej, det ska inte vara enbart deprimerande! Detta är ämnen som jag tycker det är värt att sprida information om. Och jag skriver trots allt relativt hoppingivande, det har jag alltid gjort, hur illa och absurd situationen än har varit. Och man får ju ha i åtanke att jag faktiskt tagit mig ur allt. Så hopp finns det ju gott om...


tisdag 29 april 2014

Körsbärsblommorna 2014






Fotade årets körsbärsblommor för några dagar sen. Som jag gör nästan varje år... Bilderna ovan är fotade med Nikon D5000, 18-105mm objektiv och redigerade i Pixlr (har beställt hem Photoshop elements 12 nu, och har tidigare använt elements 7 vid redigering, men har ej det programmet tillgängligt längre).

Projekt & sånt

Ett inlägg blir skrivet mitt i natten...

Hur som helst håller på att skriva på mina memoarer, och dessa är djupare än min biografi, samt berättelserna i min bok "Heltidsdrömmaren". I memoarerna skriver jag mer ingående, mer fokuserat på de olika "delarna" av min historia. Och dessutom skriver jag även om de svårare händelserna, som jag utelämnat helt i min bok...

Ja, som ni ser är ju skrivandet alltid i full gång!

Men vad som blir av detta får vi se, men troligt blir att de publiceras som en enkel e-bok eller som en följetongsserie. Läs mer om alla mina projekt här!

I morgon - eller senare idag rättare sagt - så kommer jag lägga upp lite bilder på bloggen som jag fotade i helgen. Körsbärsblommorna har ju kommit nu...

onsdag 23 april 2014

Nytt!

Ny hemsida och portfolio, finns nu uppe! www.triciafurtado.se / www.triciafurtado.com





tisdag 22 april 2014

En forcerad text om känslor som inte ens går att förstå

Tyngd.
Inombords finns en tyngd.
Känslorna är inte riktiga,
känns monotont byggda.
Ändå känner jag mig inte direkt melankolisk.
Bara nästan.


En forcerad text,
förvirrade, okontrollerade, kanske rentav

ofullständiga känslor, skrivs ner.

Hur ska man förstå,
livet, världen, omgivningen.
När man knappt kan förstå sina egna
-känslor,

-tankar,
-handlingar.

Jag är inte ledsen....
...men heller inte glad.

Jag är inte genuint likgiltig heller.
En - inte helt medioker - tystnad sänker sig.


Hur mår jag?
Hade lika gärna kunna varit en lika stor

LIVSFILOSOFI
som "Vad finns bortom universum?"


I disappear within myself. 
This smoke can be compared with my feelings:
Flying in all directions, and suddenly they're completely gone.




lördag 19 april 2014

Glad påsk!


En bild på ett påskägg som jag fick av min kompis E, som var fyllt med påskgodis, ett doftljus och en koreansk version av det japanska godiset Pocky, kallad Pepero (skrivit om Pocky HÄR). Tack min fina vän!







Glad påsk alla!
Detta är ett tidsinställt inlägg då jag firar påsk med min pojkvän och med min familj och släkt. Hoppas ni alla har en bra påsk, med massor av god mat, godis och förhoppningsvis spenderar ni den också med bra människor.

Min mamma fyllde år mitt i påskfirandet också, så ett stort grattis till henne! <3

onsdag 16 april 2014

Smelink

Jag har hållit på med Webdesign och hemsidor i snart 6 år. Jag har lärt mig det mesta själv, men vet av erfarenhet att allt hänger på ett bra webbhotell (det är trots allt grunden), en bra domän (lätt att hitta din sida) och en snygg och överskådlig layout.

Vad besökarnas första intryck är, är A och O för mig. Hur hemsidan ser ut, hur lättöverskådligt och användarvänligt allt är o.s.v är avgörande för om en besökare stannar kvar. Det gäller allt från privat blogg till stor webshop!

När jag började med att bygga hemsidor, så började jag med att redigera om färdiga mallar. Nu utgår jag oftast bara från ett tomt dokument, då jag lärt mig mer från grunden nu. Men alla vill nog inte lägga ner 6 år på att lära sig tekniken. Det finns en lösning för er:

Om du vill ha en proffsig hemsida utan att lära dig kodning och webdesign är Smelink ett bra alternativ. Där finns möjligheten att en professionell och personlig webdesigner bygger hemsidan åt dig efter dina önskemål, som du senare underhåller själv i deras redigeringsvektyg. Det är ett smart alternativ för den som inte har intresse för själva tekniken bakom hemsidan, utan helt vill fokusera på sidans innehåll.

Det går även att starta webshop hos Smelink.

Besök Smelink här: www.smelink.se

måndag 14 april 2014

Ny dator

Har införskaffat en ny dator då den gamla krashat. Och sen mystiskt fick cider i sig. Nej jag är ingen slarvig och bortskämd person som inte är rädd om mina saker, utan det va en ren olyckshändelse. Och cidern va inte ens mitt fel... Hur som helst så blev det en i HP Pavilion-serien.

lördag 12 april 2014

onsdag 9 april 2014

Another day



Ännu en dag har gått, och nu ska jag snart sova. För er har jag gjort denna bild... En liten påminnelse bara! Bilden är dock rätt gammal, även om budskapet som är skrivit på den är ny...


tisdag 8 april 2014

Random systemkamera-bilder: Godis & ringar...

Det var ett tag sen jag rastade min kamera... Så idag lägger jag upp lite bilder jag tagit. En mycket besynnerlig blandning bilder bestående av foton tagna idag när jag och 2 vänner käkade Pocky (japanskt godis som finns i en lokal butik) och lyckokakor, och bilder tagna för nån vecka sen på min och Mikes förlovningsringar...

Jag ska börja fota bilderna till bloggen med min systemkamera oftare.. Brukar annars fota med mobilen då det är smidigare, och då jag tyvärr kommit ifrån fotointresset lite... Men blev åter inspirerad idag, och jag ser ju rätt tydlig skillnad på bilder tagna med systemkamera jämfört med mobil, vilket peppar mig att börja fota igen en aning..










Fotade med Nikon D5000 (18-105mm objektiv). Redigerat i Adobe Photoshop elements 7.


torsdag 27 mars 2014

Dramatic life


Fotot ovan innehåller nån tanke som kom från mitt huvud... Bilden är gammal. Mitt 14-åriga jag...

Ja, det är rätt mycket just nu. Funderar mycket. Sen händer det jobbiga saker i livet, som på något sätt blockerar mig från att leva fullt ut.

Jag vet att jag har en princip på bloggen. Jag försöker enbart "promota" mina olika konstnärliga projekt. Men nu gör jag sådär som jag gör ibland, skriver om känslor. Det är okej att bara hoppa över detta inlägg och kika på de inläggen som handlar om skrivande/foto/musik istället.

Som jag sa, mycket saker händer. Mycket saker har hänt. Som ni ju vet om ni läser min historia. Och jag tror ni även förstår att mycket av den sammanfattningen jag gjort är "förminskat", samt att jag plockat bort en hel del händelser. Antingen på grund av min/andras integritet, att de varit för "brutala" för att skrivas offentligt, eller att jag helt enkelt inte bearbetat det. Samma händelser togs heller aldrig upp i min bok (Heltidsdrömmaren). Men det är alltså inte helt över. Det har hänt mycket efter "historiens avslut". Det vill säga den historia jag redan skrivit ner. Men det är långt ifrån över.

Mitt självskadebeteende är i stort sett borta. Jag är inte längre inom psykiatrin. Min sjukdom är hanterbar. Det är inte det. Det är bara det att händelser ibland upprepar sig. Traumatiska händelser. Och det gör mig givetvis uppriven. Om man sen adderar min rätt tunga depression på detta... Det blir inte direkt en bra ekvation. Men som ni läsare vet håller jag lite distans i bloggen. Jag vet att vissa av mina gamla inlägg är lite väl utlämnande, och ser jag vissa såna nu i efterhand har jag tagit bort dem. Men nu skriver jag inte om för privata saker längre. Jag håller bloggen personlig, men inte för privat.

Trots det måste jag ändå säga att detta gör att jag är lite inaktiv med allt just nu. Måste nog bearbeta mig själv. Läka. Jag tror de flesta märkt att blogginläggen är lite glesare, att det kommer upp väldigt få texter, och att min serie (Trixie & Truls) nästan helt upphört (tillfälligt). Jag vill gärna fortsätta skriva här. Och det kommer jag göra. Att blogga har blivit naturligt för mig, och jag ser det som ett utmärkt sätt att visa världen min kreativitet. Men givetvis kan blogginläggen skifta. Antingen bli glesa, att vissa arbeten blir färre av, samt att själva "stämningen" i inläggen kan ändra sig. Just nu känns många inlägg fruktansvärt melankoliska. Men nu vet ni alltså varför.

Och som ni säkert listat ut tänker jag inte gå in mer på exakt vad som hänt i mitt liv. Exakt vad jag mår dåligt över. Exakt vilka de traumatiska händelserna är. Vet ni varför? Detta är inte någon depressionsblogg där jag ska gnälla om livet. Sen väljer jag givetvis att vara sparsam med detaljer för att jag inte vill vända ut och in på mig själv offentligt. Plus att jag säkerligen också drar med mina närmst anhöriga i fallet mot avgrunden, om jag skulle göra så.

Syftet med detta inlägg var bara att upplysa om inläggens oregelbundna publiceringar, att visa kreationer tillfälligt försvinner/blir mindre, samt att stämningen/temat i inläggen kan vara lite annorlunda.

lördag 22 mars 2014

Känslomässig tämjning

Fick höra att jag var hård mot folk
okänslig, självständig och tuff
jag trodde inte på någon
arg och vildsint som ett rovdjur.

Hur du magiskt förändrat mig
är svårt att förklara i ord
texten kan aldrig få fram budskapet
inte på ett genuint sätt.

Men kanske att vara äkta
medmänsklig och okonstlad
är den magiska blandning av egenskaper
som gjorde att jag tillslut mjuknade upp?

Jag tror du förändrade mig
utan att du kanske visste vad du gjorde
mitt gamla jag gör sig inte påmind så ofta
jag är känslomässigt tämjd.