lördag 11 oktober 2014

Cassidy & Castor - Del 3

“Castor?”
Cassidy försökte ruska liv i sin bror, samtidigt som hon spejade runt omkring sig, ingen dålig bedrift att göra det samtidigt. Hon kunde inte se exakt var hon befann sig, det kändes nämligen som om ögonen skulle falla ihop hela tiden, som om hon fått i sig något starkt sömnmedel.

När hon äntligen fått ögonen att vänja sig vid det sömniga tillståndet, och faktiskt kunde se sig omkring, så fick hon sig en smärre chock. Hon befann sig nämligen i en skog, men inte en vanlig mörkgrön och barrig syn som hon var van vid att se, utan en skog där allt var som i en dröm. Vissa saker - träd, stenar, växter - var till och med upp och ner! De hade onaturliga färger, ja det fanns till exempel ett träd där varje blad hade olika färger: rosa, guldiga, blåa, lila, som en regnbåge. Växterna hade former som stjärnor, och himlen var grönfärgad. Cassidy kikade omkring för att se om det fanns någon mer där. Det fanns det inte. Inte som hon kunde se i alla fall. Alltihop kändes plötsligt så absurt. Det sömniga tillståndet förstärkte hennes känsla av att hon sov. Men det var ändå något som klamrade sig fast vid henne. En känsla av verklighet.

"Var är vi?" hördes Castors röst bakom henne. Äntligen hade han vaknat!
"Jag vet inte.."
De gick runt en stund utan att veta vad de skulle göra när de plötsligt fick syn på en mörkblå ananas ligga på marken.
"Vad står det där?" undrade Cassidy och Castor vände på frukten.
"Kärlekens frukt" läste han.
“Den kan vi ju ge till våra förmyndare!” skrattar Cassidy och ler vid tanken.

Projekt D.I.A.M.O.N.D - Del 1

När hon tittade i spegeln så hade det hänt något. Inte bara de vanliga tonårsnojorna, som finnar, bröst och fett hår. Nej. Tvärtom faktiskt. Hennes hy var slät, hon hade ovanligt långt, tjockt hår som aldrig trasslade sig, välutvecklad, men lagom kropp och perfekt längd. Det var inte det som var problemet. Det var födelsemärket som hon skymtade bakom högra örat! Den hade vuxit som över en natt. Den var 6-uddig, och liknade sillhuetten av en diamant. Tänk om hon var sjuk?

"Natasha?", viskade hennes adoptivmamma Anya plötsligt. Hon vände sig om och blev tårögd.

"Hur är det?", frågade Anya igen, när stora elefanttårar forsade ner för Natashas ansikte.

"Mamma..? Du vet den där födelsemärket? Det har blivit enormt! Tänk om det är cancer?!", utbrast den mörkhåriga, brunögda, men väldigt bleka flickan framför henne.

"Såja, såja, det är ingen fara", tröstade hennes mamma och kramade henne. Men hon ville inte kolla upp det. Hon fick inte gå till en läkare om hon inte var allvarligt sjuk.

Natasha satte sig vid bordet och lyckades spilla mjölk på bordet.

"Faaan!", skrek hon irriterat, och Anya satte fingret mot läpparna och nickade mot Suzan, hennes 6 år gamla syster. Eller, adoptivsyster. Natasha suckade och önskade att mjölken skulle torka upp sig själv. Hon hade verkligen inte tid med det här. Hon måste till skolan.

Hon gick till toaletten och tog med sig en toalettrulle. Men det hade hon inte behövt, för bordet var redan torrt.

"Du hade inte behövt torka upp det", sa Natasha lite försiktigt. Anya var nogrann med att barnen skulle bli självständiga.

"Vilket?", frågade Anya från vardagsrummet.

Natasha blev fundersam över två saker. För det första: hur kunde hon gå så snabbt från toaletten till köket? Anya kunde omöjligt ha hunnit torka upp på så kort tid. Och hon hade ju inte gjort det heller!

"Hej Sofya!"

Natasha sprang fram till sin bästa vän och kramade om henne. Hon blev förvånad när Sofya sa åt henne att sluta.

"Du tar ju i som om du vill knäcka ryggen på mig!", kved Sofya och lade sin hand över midjan.

"Förlåt! Jag visste inte... Jag menar, jag kände det inte!"

"Du är bra knäpp du!", log Sofya på skoj, men Natasha blev sårad. Inte på Sofya, utan på att hon tog det på allvar. Det var något fel på henne. Hon har blivit helt galen!


söndag 5 oktober 2014

Vemodigt fri

Jag är fri 
Fri från min börda 
känner mig frisläppt 
från där jag satt inlåst 

Men vemodet faller på 
tyst men praktfullt 
jag kanske inte är 
så fri ändå?