måndag 27 juli 2015

Identitet och sånt

Uppriktigt sagt önskar jag ibland att jag bara vore transsexuell. För då skulle jag åtminstone ha ett kön. Även om jag var fångad i kroppen av motsatt kön... Men jag skulle åtminstone ha ett! Som det känns för mig nu, så känns det som om jag är ett tredje kön. Alternativt att jag inte ens har något.

Det som är ännu värre är att samhället väldigt sällan tar någon som är genderqueer på allvar. Man tror det handlar om en känsla, en slags konstig mentalitet. De säger att det bara finns två kön, men att vissa av oss bara har ett annorlunda mentalt kön.

Men vet du vad? Min verklighet är att jag är lika lite man och kvinna, som du som säger detta är antingen man eller kvinna!


Men tänk dig då såhär: du vaknar varje morgon och känner att kroppen du lever i, inte är din, inte är rätt. Du skulle dock inte vilja byta till en kropp av motsatt kön heller, för den hade inte heller känts rätt. Tänkt dig att sitta fast mellan två olika könsidentiteter, men du känner dig inte hemma i någon av dem.

Du går en jävla balansgång.


När du ska fylla i blanketter och det står att du ska fylla i om du är "man" eller "kvinna" resulterar det i att du slänger hela blanketten för inget av alternativen känns DU. Samma sak när man ska registrera sig på olika sociala nätverk och andra hemsidor, och de flesta också bara har dessa två alternativ. Jag brukar göra varannan: på varannan sida registrerar jag mig som man och på varannan som kvinna. Men det känns fel. Fel, fel, FEL.

När dina föräldrar kallar dig sin dotter (i mitt fall) och min syster kallar mig för sin syster och jag reagerar knappt eftersom jag inte känner mig berörd av termen.

I am fucking trapped.

Nej, det handlar inte om en känsla. Även när jag ser mig i spegeln ser jag bara en människa framför mig, totalt könlös.

Vissa av oss kanske helt enkelt är menade att bara vara människor.