onsdag 23 september 2015

Att viga sitt liv åt konst

Hela mitt liv har jag fått kämpa för allting. Jag är ett klassiskt maskrosbarn. Jag har överlevt misshandel, mobbning, ungdomsvårdshem/soc, psykiatrins tvångsbehandlingar, sexuella övergrepp, missbruk/självskadebeteenden, destruktiva/våldsamma relationer, utanförskap, en stulen barndom.

Nu ska jag inte avsluta skiten med att säga som alla "överlevare" gör, att jag har ett FANTASTISKT liv och är en överlevande besserwisser. Jag bor ensam i min lägenhet, är sjuskriven och känner rätt ofta att livet inte är värt särskilt mycket när man väl tänker efter, och jag tycker i skrivande stund att livs-optimister är sjukt irriterande.

Men vet ni vad det är som fått mig att fortsätta? Först och främst: bara för att jag inte vill leva till hundra procent, betyder det inte att jag heller vill dö. Och för det andra har jag på något sätt vigt mitt liv åt konst i alla former, för att liksom försöka ge livet någon form av mening.

Kanske har korkade människor bättre liv, för jag har märkt att när jag slutar använda hjärnan är livet mindre outhärdligt.

Jag ska endast använda min hjärna till kreativt skapande hädanefter.

Musik, Foto, Serieteckning, Grafisk Design, Webdesign, Film, Skrivande.


onsdag 9 september 2015

Lätt för att älska, svårt för att bli kär

Låt oss prata om den breda definitionen av ordet "kärlek".

Jag har alltid haft otroligt svårt för att bli kär. Alltid. Jag har bara varit kär två gånger i mitt liv (i tjejer då förstårs). Jag har svårt för att sådär romantiskt "falla" för en person.

Däremot har jag jättelätt för att bry mig om, och älska andra. Även sådana jag nyss träffat. Nu pratar jag inte om romantisk kärlek eller att jag blir kär i personerna (för som sagt, jag har ovanligt svårt för att bli kär), men jag har över lag lätt för att ta till mig någon person till mitt hjärta. Jag älskar de flesta av mina vänner precis lika mycket som min familj.

Jag har haft 5 stycken seriösa förhållanden. Två med killar och tre med tjejer. Har bara varit kär i två av dessa: min första kärlek - den första tjejen jag var tillsammans med, och mitt senaste ex - den senaste tjejen jag var tillsammans med. Resterande ex har jag brytt mig om och älskat, utan att vara kär i.

Det är en stor skillnad på att älska och vara kär. Jag fäster mig som sagt lätt vid folk och bryr mig om dessa, men jag har sällan känt känslan av att vara förälskad. Kände den känslan vid 12 års ålder, då jag blev kär för första gången, och nu vid 22 års ålder.

Ibland är det väldigt svårt att urskilja skillnaden, trots att det är en stor skillnad. Tycker dock att jag nu för tiden förstått skillnaden relativt bra. Verkar dock som om omgivningen har delade definitioner om kärlek.

"Hur kunde du vara tillsammans med två killar när du är homosexuell? Hur kan du säga att du älskade dem? Då är du väl inte gay. Eller?"
Jag var inte kär i dem. Men jag älskade dem. Precis som jag älskar mina föräldrar, min syrra, min farmor, min bästa vän.

Slutsumman: Det är ändå rätt skönt att inte få en crush och bli kär hur som helst... Då betyder det att den jag faktiskt blir kär i inte behöver tvivla.