söndag 29 november 2015

Staffli & akrylfärger!

Igår hade jag och farsan födelsedagsfest tillsammans eftersom vi båda fyller år i November. Då fick jag ett staffli och akrylfärger samt två canvasdukar och en färgpalett av min fader i present! Blev jätteglad för det va längesen jag målade med riktigt konstnärsmaterial! Fick även choklad och en julblomma (får se om den ens överlever fram till jul...).

För några veckor sen fick jag ju även en gammaldags cittra (det är en typ av harpa-liknande musikinstrument) av mamma och hennes familj i tidig födelsedagspresent och av syrran fick jag ju "Stora boken om Nemi". Syrran var för övrigt den enda som faktiskt gav mig min födelsedagspresent på själva födelsedagen i år dvs 24 november :)

Av mig och syrran fick min farsa en bok där de samlat felskrivna skyltar (humor-bok), en minst sagt udda tavla att hänga på väggen samt älgskitar! Fast älgskitarna va kaneldoppade mandlar...

En över lag lyckad födelsedag i år med andra ord! Vad är bättre än Nemi, konstnärsprylar, antika musikinstrument och älgskitar liksom?!

Mina födelsedagspresenter ovan.

Farsans födelsedagspresenter :)

lördag 28 november 2015

Det bästa med att vara icke-binär

Det bästa med att vara transperson/queer?

Att jag kombinerar det bästa från två världar.

Det finns inga regler för hur män och kvinnor ska bete sig men trots det känner cis-folk (dvs alla stereotypa människor) att de måste hålla sig inom sin egen kategori. Tråkigt för dem.

Vem bryr sig om jag vill klä mig i både gubbhatt och korsett exempelvis...?

fredag 27 november 2015

Min tanke-bok

Jag har en tanke-bok. En bok med tankar. Det är en bok där jag skriver ner sånt jag tänker på. Det är ingen dagbok för den är inte på något sätt hemlig. Det är mer en filosofibok med små teorier om sånt jag tänker på. Vissa teorier är rätt logiska och enligt mig rätt bra, medans andra mest liknar röriga skisser på tanke-kartor.

Jag tror jag ska börja publicera utdrag ur denna bok. Mest för att denna sida är mitt personliga bollplank.

torsdag 26 november 2015

En text om hat och förakt

Det är en känsla jag burit inom mig ganska länge nu faktiskt. Jag vet inte exakt vart den kommer ifrån. Men jag känner ett väldigt starkt hat, men framför allt ett väldigt starkt förakt mot människor och mänskligheten. Särskilt mot killar och män. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av känslan och konkret beskriva varför det är som det är.

När jag bemöter folk är jag alltid trevlig. Oavsett vad de har för kön eller livshistoria. Jag behandlar alla likadant. Men inombords kan jag otroligt ofta bara känna hat och förakt mot män. En del tror att detta beror på att jag blivit så illa behandlad av män, men jag tror inte det bara beror på det. Jag har blivit illa behandlad av kvinnor med, om än inte på samma sätt. Jag har också alltid vart den som dömer efter individen. Är du schysst mot mig är jag schysst mot dig, oavsett vad du har för kön. Därför behandlar jag alla människor lika. Trots det känner jag ett starkt ogillande mot killar. Och det har växt fram mer det senaste året.

Det har ingenting med sexualitet att göra. Att bara för att jag inte attraheras av en kuk så har jag bestämt mig för att hata alla kukbärare. Många tycks tro att det är så. Men så är det inte. För jag attraheras inte av exakt alla kvinnor heller. Ultrafeminina tjejer är t.ex för mig helt ointressanta. Men jag känner inte förakt mot dem. Fast kanske lite. Kanske känner jag helt enkelt förakt mot normer? Dvs maskulina killar och feminina tjejer? För feminina killar skulle jag nog inte förakta lika mycket. 

Det är rätt jobbigt att ha så mycket hat inom sig, särskilt när det bara dykt upp bara sådär och jag inte vet vad jag ska göra med det. Men det är faktiskt inte bara killar jag "stör mig" på. En annan slags hatkänsla som börjar växa fram är mitt starka ogillande för religion. Jag vill inte ogilla det egentligen, men kan inte låta bli att göra det. Religion skapar mest krig och hat. Så jag hatar deras hat med andra ord. Och jag ogillar att bli tvångsmatad med information om religion. Jag blir irriterad av att tvingas höra och se religiösa saker, bara för att religiösa människor vill värva anhängare. Detta är en känsla som växer och växer. Jag blir lätt irriterad över det ju mer tiden har gått. Men jag tror män är en del även i mitt starka ogillande av religion: de flesta religioner är ur oerhört patriarikala synvinklar. Allt fokus är på män, män, kungar, män, föda söner, och en massa män. Det är också ur deras synvinkel allt utgås från.

Så där riktas även religionsproblematiken på män. Jag stör mig, nästan ofrivilligt, på män. Jag har blivit trött på dem helt enkelt. Men jag är också trött på de kvinnor som är för dumma för att fatta när de blir överkörda av män och försvarar dessa. 

Igår hade jag och syrran en diskussion om hur världen sett ut om kvinnor hade regerat. Visst, det hade fortfarande funnits svält, tortyrmetoder, katastrofer och så vidare, men våldet hade nog varit mindre.

Ofta på kvällen så funderar jag på hur världen skulle se ut utan män och killar. Jag menar två kvinnor kan ju numera skaffa barn med varandra utan män inblandade. Så varför är kvinnors status fortfarande så låg i världen? Varför regerar egentligen män? Den biologiska aspekten hade kunna leda till att kvinnorna tog över världen. Men det är väl därför kvinnor inte gör det. För att det inte är män.

Män har ju genom hela historien härskat över världen. I historien berättas bara om män. Män som härskat, män som uppfunnit saker och fått pris, män som bestämt över andra. För varje kvinna som presterat högt genom historien finns det tjugo män på det. Jag föraktar det faktum att det inte alls handlar om intellektuell begåvning utan om att kvinnor varit för begränsade för att kunna få en chans.

Och när de får en chans - och knappt det ens då världen ändå ser ut som den gör - då är de ett par jävla feminister.

Tro mig, jag vill inte vara såhär hatisk. Men jag är det.
Tro mig, jag vill tycka att alla är lika mycket värda. Samtidigt vet jag att det är bullshit.
Tro mig, utåt sett behandlar jag alla människot likadant.
Tro mig, innuti känner jag för män så som rasister och homofober känner för en gay-blatte som mig.

Jag vet inte om jag någonsin kommer bli av med de här känslorna. Jag hoppas det, för de tär på mig. Samtidigt är känslorna verkligen inte hämtade ur tomma luften.

Det är väl egentligen det som är det värsta av allt.

/Oraklet

Uppdatering: Detta är givetvis inte något som är på individnivå, utan är rent allmänt. De killkompisar jag har och de män som ingår i min familj älskar jag ju givetvis precis lika mycket som mina kvinnliga och icke-binära familjemedlemmar/kompisar.

Födelsedagen + ny tatuering!

Nu har jag tatuerat mig för tredje gången! Gjorde den igår...

Min födelsedag firade jag med familjen och idag fick jag födelsedagsmiddag av min kontaktperson. Och en korg med choklad, ett kort och en orkidé! :)

Fick förresten "Stora boken om Nemi" av syrran. Yay, jag som är typ världens största Nemi-fan blev jätteglad :)

Sen skrev jag ju för ett litet tag sen att jag fick en gammaldags cittra (det e ett rätt ovanligt musikinstrument) av min mamma + familj i tidig födelsedagspresent. Nu på lördag ska jag och min pappa ha en gemensam födelsedagsfest också, så då blir det mer "ordentligt" firat ;)

Min nyaste tatuering. Gjorde den igår, så den har inte läkt än.

Två av mina tatueringar. Den tredje sitter på benet (vristen/vaden) och föreställer en tiger.

Korg med blommor och choklad från min kontaktperson som jag fick idag :)

Stora Nemi-bibeln på 666 sidor ;)

onsdag 25 november 2015

Planeten Norphor

Vad finns där inne?
Hon mindes hur det hade gått föregående gång som hon hade varit nyfiken, den gången hade hon och hennes bror lyckats släppa lös något ohyggligt på slottet. Men nu var ju den tiden förbi. Den tiden man fick kämpa för allt. Hon styrde Avoránic och var tillfreds med det.

Men vad finns där inne?

Hon öppnade dörren och fann att det bara var ytterligare ett rum i slottet hon inte upptäckt ännu. Samma som de 499 andra rummen. Det var vad hon hade trott i alla fall.

"Åh, där är du ju! Jag har letat efter dig!"
Castor gav mest ett jäktat flåsande ifrån sig, medan hans syster Cassidy vände sig om.
"Oj, förlåt ärade broder, jag glömde visst bort dig..."
"Väldigt taskigt av dig!"

En lång stund stod de bara och tittade in i rummet.
"Längtar du hem någon gång? Jag får den känslan ibland..."
Castor tittade på sin syster som fick något dimmigt i blicken. Hon ruskade på huvudet.
"Nej då absolut inte" svarade Cassidy lite väl snabbt.
De visste båda att hon ljög.
"Eller... Ibland undrar jag vad som skulle hända om vi aldrig kommit hit. Visst, det må vara ett högteknologiskt och klanderfritt ställe här, men... Vissa saker som finns på Jorden finns ju inte här på Norphor. Det jag saknar mest är nog att Jordens månljus är mycket starkare än Norphor's. Och att det är silverfärgat istället för ljusrött. Jag saknar också Jordens frukter. Särskilt apelsinerna..."

Medan Cassidy drömmande beskrev vad hon saknade med Jorden så var hennes bror redan borta. Hon märkte knappt att han givit sig av, utan först när Noria kom fram till henne och gav henne en kram. Det blåa håret hamnade över hela Cassidy och de mandelformade gula ögonen som Noria hade tittade ödmjukt på henne.

"Det låter som ett fantastiskt ställe. Jorden. Jag hade velat se det med mina egna ögon. Menar du verkligen att månens ljus är silver istället för rött som det är här?"

Noria hade fått Cassidy att få mindre hemlängtan. Det hjälpte att prata om Jorden. De satt båda och åt på varsin Madina ­ en frukt som bara växte i landet Avoránic, Cassidy's kungarike ­ och pratade om Cassidys gamla jordeliv. Madinan var god och påmindre om en syrligare version av jordgubbar, tyckte Cassidy. Noria kunde givetvis inte relatera till den jämförelsen.

Om ett självskadebeteende (memoar nr. 7)

Jag tror att jag hade läst om fenomenet på ett internet-forum. Och jag var inte ens 12 år fyllda, så jag ska kanske inte döma mig själv. Men jag hade i alla fall läst att om man hade mycket inre smärta så gick det att döva den om man tillfogade sig fysisk smärta istället. För då kunde man ju koncentrera sig på det istället.

Hade jag varit vuxen och läst detta, hade jag tyckt att det lät väldigt konstigt. För både psykisk och fysisk smärta är svårt att hantera om det går över styr. Dessutom kan ju ingen psykisk smärta magiskt försvinna bara för att man skapar ännu mer smärta.

Men. Nu var jag ett barn. Jag tyckte det lät idealiskt. Och jag provade. Jag tog en liten kniv jag hittade i köket. Den var inte särskilt vass egentligen. Jag låste in mig på toaletten och "skrapade" snarare i huden. Tyckte det kändes rätt oskyldigt och inte så farligt just då. Men det var ju bara en början.

Dagen efteråt i skolan så hade jag hamnat kvar efter en lektion med min lärare på grund av att jag egentligen ville prata om en av mobbarna i skolan som ofta hotade mig. Läraren försäkrade mig om att det säkerligen bara var tomma hot, oavsett hur mycket jag bekräftade att det inte var det. På något sätt verkade hon känna på sig att något var fel med min arm. Kanske för att jag alltid gick i långärmat. Hon bad om att få se mina handleder, vilket jag först vägrade. Men hon fick se dem. Och BUP kopplades in. Jag minns dock att jag försökte manipulera dem genom att låtsas att jag slutat skada mig själv.

Ju mer tiden gick, ju mer började jag överdriva detta självskadebeteende. Något år efter att jag testat att skada mig för första gången provade jag att höja nivån en aning. Jag testade med rakblad. Det var då jag fick full effekt. Jag kände endorfinerna och jag fick ett rus som dels skrämde mig, och dels tillfredsställde mig. Jag hade läst på forumet att detta var att eftersträva. Men för att få den här effekten - som jag blev allt mer beroende av - var jag tvungen att skära djupare och djupare. Min kropp började bli för tolerant.

Och den där gången var jag tvungen att berätta. Det hade blivit ett överdrivet stort sår och jag fick inte stopp på blödningen. Jag kände mig - varför vet jag inte - ändå rätt stolt över mig själv. Det hade jag gjort sedan första början. Jag blev tillfredsställd av att se mig själv skadad, hur sjukt det än må låta. Kanske var det ett inlärt beteende eftersom jag aldrig fått intrycket att min kropp var viktig och fin. Ju djupare det blev, ju nöjdare blev jag med mig själv. Jag kunde aldrig riktigt förklara varför jag kände det så. Men nu fick jag panik. Såret skrämde mig. Det var för stort.

Jag hade fått permission från ungdomshemmet jag bodde på och var för närvarande hemma hos min pappa. Jag blev till slut tvungen att berätta för honom vad som hänt. Jag minns inte exakt i vilken ordning allting kom sen, men jag tror han ringde det psykiatriska akut-treamet som tog mig till sjukhuset efter att de konstaterat att såret behövde sys. Läkaren, som var en AT-läkare och hyfsat oerfaren, verkade väldigt irriterad. Han antydde att jag hade mindre rätt till vård för att jag tillfogat mig skadorna själv. Jag svarade att det inte var mitt beslut att komma dit och att han mer än gärna fick skicka hem mig igen om han ville. Läkaren ville dock hellre skicka mig till slutenvården "som konsekvens av mitt beteende". Jo visst, känner du ett behov av att straffa den som redan mår dåligt - det lät onekligen som ett straff när man uttalar det så - så visst. Jag kan inte hindra det. Då fick jag svaret att om han skulle velat straffa mig skulle han a sytt mig utan bedövning.

"Och bidra till mitt självskadebeteende? Varsågod. Kan jag skära mig genom halva armen kan jag nog bli sydd utan bedövning också", svarade jag.
Jag blev sen körd till ungdomsboendet där även min pappa stannade med mig över natten. Det hade redan hunnit bli långt över midnatt.

söndag 22 november 2015

Sleepy sunday

Visste ni att mitt första instrument faktiskt var trumpet?

Nej det kunde ni givetvis inte veta för det hade jag ju nästan glömt själv. Min mamma gav mig en hög med gamla bilder och ja då fick jag syn på den här...

lördag 21 november 2015

Pansar


Strypgrepp och tvång 
slag och straff 
hela livet lång. 

Svek, hämnd sådant jag är van 
Jag ber dig att inte bry dig om att klaga 
Sådant är ju bara för de svaga. 

Jag svär att jag genom misären dansar 
ingenting kan du göra nu 
för jag har skapat mitt alldeles eget pansar.

(C) Tyler.

Nattsvammel

The firefly tells me to be aware.
As soon as she's gone, I'm aware enough to realize the firefly was just my conscience.

tisdag 17 november 2015

Känner mig så episk! Eller inte...

Nu inser jag hur illa därann världen är. Inte nog med att vi har krig, svält och miljöförstöring, folk kan inte förstå de mest simpla av saker ens ;)

Tragikomik på hög nivå denna afton!

Bildserier igen

Ja eftersom jag skaffat en ritplatta nu igen, så ja varför inte börja med bildserierna igen?

Har för tillfället inte listat ut hur man kopplar ritplattan till illustrationsprogrammet jag brukar använda, så det är därför detta är tecknat i basic paint...

Nope, dessa är definitivt inga mästerverk. Jag råkar bara gilla att kladda... Det är sånt jag gör såhär mitt i natten...

Klicka på bilderna för att förstora...




Ja, jag gillar att teckna bröst. Deal with it...

/Oraklet

fredag 13 november 2015

Fredag den 13e firas med udda frågor & svar!

Idag är det fredag den 13e och det ska vi fira genom att jag ska besvara 5 awkward frågor om mig själv...

1. Vad är det pinsammaste du vart med om? 
När jag satte i halsen i matsalen i femte klass... Och spydde. Framför hela matsalen...

2. Vad är det pinsammaste du har bevittnat?
Well... När jag och ett av mina ex gjorde slut och hen behövde ha med sin styvfar för att försvara hen, när vårat "final breakup" skulle ske och därefter typ sprang dem från min lägenhet. Det var ju lite småpinsamt för mitt ex tror jag. Eller det är i alla fall det pinsammaste jag har sett, särskilt då mitt ex var över 30 men inte kunde prata för sig själv ;)

3. Vilket av alla dina minnen "borde" ha varit pinsamt just då, men som du inte upplevde som pinsamt?
När jag och tre vänner hoppade i en hoppborg och en tant kom fram och påstod att vi var för stora för att hoppa i en hoppborg, och vi utbrast att "detta är minsann åldersdiskriminering!"
Well, vi var 15 bast så tanten hade nog rätt...

4. Nämn en pinsam egenskap du har!
Jag har dåligt minne och upprepar ibland vad jag säger... Tro mig ibland blir detta rätt pinsamt!

5. Gör du ofta bort dig?
Ja, men oftast struntar jag i det. Eller glömmer bort det. Jag har som sagt dåligt minne ;)


Rainbow

"Every time I see a rainbow it reminds me to be proud"

torsdag 12 november 2015

Varför jag är en stereotypisk nörd

Jag har tänkt på en sak. Förutom HBTQ-stereotypen så finns det en annan stereotyp i samhället som jag faktiskt passar in i, nämligen den typiska nörden. Kolla bara här....

- Jag intresserar mig för sånt som alltid har klassats som rätt nördigt: att läsa, att programmera (matte!), att lära mig allt om random saker jag bara fastnar för.
- Jag gillar vetenskap och vetenskapliga teorier.
- Jag var lite av en plugghäst i skolan. I alla fall i de ämnen jag tyckte var intressanta. Det var bl.a språk, naturämnen, musik/estetik och SO-ämnen.
- Den dagen jag upptäckte mitt gehör hade jag kunnat välja vilket instrument som helst, men jag valde piano. Och elbas och gitarr också då, men det är snarare mina "på sidan av-intrument". Jag valde ett digitalpiano med "classical grand piano" touch när jag köpte mitt eget instrument... Piano har - i alla fall i min skola när jag var liten - klassats som något ganska töntigt.
- När jag upptäckte att det var roligt att skriva låtar, så blev det gång på gång klassiska stycken som kom fram från mina virrvarr av noter. Trots att jag själv lyssnar mest på rock.
- Jag använder hatt och klär mig i vanliga långärmade skjortor som kofta/tröja ovanpå enfärgade tröjor. Jag har ibland även svarta fyrkantiga glasögon. Jag är som tagen ur en high school film där jag porträtterar någon 16-årig geek guy som genom hela filmen betraktas som en töntig outsider
- Jag snöar in mig på massa olika områden. Och läser som en tok tills jag kan onödigt mycket om just det ämnet.
- Folk ser mig ibland som besserwisser även om jag verkligen försöker att inte vara sådan.
- Jag vet hur man argumenterar utan att ta till skällsord. Folk påstår att bara nördar pratar "propert"
- Nästan alla jag möter anser att jag är "egen". Såna kommentarer brukar vara stereotypiskt för någon med lite nördig personlighet.
- Det faktum att jag vet om min nördighet säger väl egentligen allt. De flesta nördar vet att de är betraktade som nördar.

Menar verkligen inget dåligt med detta inlägg. Jag står för det jag skrivit ovan. Jag rår inte för att jag gillar rutiga skjortor, klassiska hattar, siffror och ljudet av en flygel. Det är sådan jag är. Och nu när jag läser igenom detta inlägg, så börjar jag tänka att nördighet kanske rentav är något positivt? Jag menar det jag nyss beskrev är ju helt underbara saker... *drömmer mig bort*


/Oraklet

onsdag 11 november 2015

I am just another Furtado...

Har införskaffat en ny ritplatta eftersom min förra gick sönder för ca 3,5 år sen när jag flyttade till min lägenhet. Det känns så ovant att måla digitalt igen och jag känner mig extremt ringrostig.

Vill börja med att säga att memoarerna drar ut på tiden och likaså allt annat jag sysslar med.

Förresten, en kompis till mig frågade mig varför jag heter "AnotherFurtado" på vissa sociala nätverk... Jo så här är det: det är lite ironiskt att heta 'another' när Furtado är ett väldigt ovanligt efternamn i Sverige... Så ja det är ren ironi. Jag är en av få Furtado i detta land. Men samtidigt är det ett väldigt vanligt efternamn i Portugal (där en del av min släkt har rötter ifrån) så det gör mig till "just another Furtado"... Ironi och verklighet på samma gång alltså...

Jag är så otroligt vettig. Eller inte.

Min ritplatta nedan. En Wacom Intuos medium touch.

tisdag 10 november 2015

Tisdagsmys

Nu har jag precis beställt mat från den lokala sushi-baren (deras sushi är awesome!) och nu blir det att krypa ner i sängen och titta på Modern Family. Har upp till 5e säsongen hemma. Mina favoritkaraktärer är tveklöst Cam och Gloria för de är heeeelt min typ av människor om de funnits på riktigt...

Jaja jag brukar aldrig fota mat för det e tråkigt men idag är jag lite tråkig för det är allt jag har att komma med nu.

tisdag 3 november 2015

"Varför gör du det så komplicerat?"

"Varför måste du göra det så komplicerat? I mina ögon är du tjej."

På senaste tiden har jag fått denna kommentaren alltför många gånger och jag vill nu svara de här trögtänkta personerna offentligt.

1. Du avgör inte min könsidentitet.

2. Man väljer inte att vara könsneutral. Man väljer det lika lite som man väljer att vara född som man eller kvinna.

3. När jag registrerade mig på en dejting-sida så valde jag först att registrera mig som "man". Resultatet blev att alla bögar skrev. Efter ett tag ändrade jag kön till "kvinna" och då började alla hetero-killar skriva. Jag hade haft exakt samma profilbild hela tiden (dvs jag hade samma bild både som man och kvinna). Så folk dömde bokstavligt talat efter vad de trodde att jag hade innanför brallorna.

4. Jag komplicerar inte saker bara för att jag definierar mig som könlös. Blir det för mycket för dig är det ditt problem, inte mitt.

/Oraklet

måndag 2 november 2015

Från halloween 2015

Detta kommer lite sent, men här kommer bild på hur jag såg ut på Halloween...


/Oraklet