torsdag 18 maj 2017

Den nervöse pianisten

Luften kändes svår att andas. Torr på något vis. Han var nervös. Alldeles för nervös. Han var alltid nervös. Så onödigt. Denna audition kunde vara avgörande.

Musiken var det som höll livet uppe, han visste det. Men ingen har glädje av musik som endast spelas i ens eget vardagsrum, med några få undantag. Han ville göra något vettigt av det han kunde. Kanske. Visst spelade han sin musik för sin egen skull, men ändå. Livet kändes för det mesta tungt.

Och så stod han där. Kallsvettig och stel. Fingrarna rörde sig över klaviaturen. Darrningarna satte igång, han kände hur hans tics var på väg att bryta ut. Men det lät okej. Faktiskt helt okej. Mer än okej. Det var godkänt, oavsett hur resultatet blir. Stolt, men med hela kroppen i spänning.

Går ut från lokalen. Vänder sig en sista gång mot den publik han aldrig vågade se i ögonen. Han struntade medvetet i att ta på sig glasögonen idag. För att slippa se publiken. Det skulle göra honom nervös. Men han kunde se bra på nära håll, så avsaknaden av glasögon hindrade honom inte från att spela.

Vägen kändes lång hem. Dagen kändes lång. Veckorna blev till månader. Men till slut så. Till slut... Brevet låg där. Det hade kommit infarande genom brevinkastet. Han öppnade.



- - -

Skrivpuff 18/5-17:"Torr".

/Oraklet

3 kommentarer:

  1. Så bra! Hoppas det var ett positivt besked.

    SvaraRadera
  2. En audition måste vara en ytterst påfrestande upplevelse. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  3. Förstår precis hur han känner sig. Mänskligt. Du gestaltar det bra!

    SvaraRadera