tisdag 5 december 2017

Inget samvete

Tyst lyssnade jag efter något som indikerade att jag hade rätt. I mörkret satt jag och bara teg. Jag hör, jag ser, jag känner. Men det räknas inte. Han hade vaknat bredvid mig.
"Varför sitter du där? Är du hög eller?" frågade han.
Jag var absolut inte hög, det visste han. Han ville nog bara lite lagom elakt referera till alla mina miljoner psykofarmaka.
"Hörru, varför svarar du inte? Du ska svara när jag pratar med dig!"
Orden blev plötsligt högljudda och vassa och jag blev rädd. Inte nu igen.
"Du vet att jag inte har något samvete eller hur?", fortsatte han och log ett litet, märkligt, snett leende.
Nej, det visste jag mycket väl. Jag tittade ner i madrassen.
"Varför är du så förbannat tyst?!"
Min tystnad gjorde honom upprörd, det visste jag, men vad skulle jag göra? Sa jag någonting skulle det också bli fel.
"Jag vet inte vad jag ska säga..." började jag.
"Använd din hjärna, för helvete, så ska du se att det går bättre? Eller vill du att jag ska banka fram något ur dig istället?"
"Det är just därför jag inte vågar säga något, för vad jag än gör är det ju fel!"
Blixtsnabbt for hans hand fram som tidigare varit gömd under täcket. Blottade sin näve som tog ett hårt tag om min hals och klämde åt.
"Var inte så kaxig"
Jag kände tårarna komma men vägrade att gråta. Han log och gav mig ett hårt slag i magen.
"Gå och lägg dig, din jävla slyna"
Jag lade mig ner, kurade ihop mig och höll mig för magen. Kände mig ensammast i hela världen.

- - -

Skrivpuff 5/12-17: "Hör"

- - -

Ett litet soundtrack till texten:



/Oraklet

4 kommentarer:

  1. Åh, får ont i magen. Önskar att INGEN behöver ha det så. En text som griper tag.

    Tack för din fina kommentar i min bloggjulkalender. Den betyder mycket!

    SvaraRadera
  2. Så otäckt och texten drabbar mig hårt. Tungt.

    SvaraRadera
  3. Vilken obehaglig situation. Jättebra skrivet!

    SvaraRadera
  4. Jättebra skrivet...känner känslan av maktlöshet, vad du än gör blir det fel...

    SvaraRadera